Laura Ingemarsson: KD-bråket har gjort EU mer levande

I fredags rådde kristdemokratiskt kaos.

För andra gången petade partiledningen toppkandidaten Sara Skyttedal från EU-listan för att ersätta henne med den moderata polfluencern Alice Teodorescu Måwe. I söndagens Agenda förklarade partiledaren Ebba Busch att Skyttedal haft ”illojal” kontakt med ett annat parti (ett Sverigevänligt sådant). Förtroendet var förbrukat.

De första dagarna förnekade Skyttedal alla medieförfrågningar, och kommenterade händelserna med en tweet: ”Jag kommer berätta vad som hänt med mina ord, men inte idag” (politikermotsvarigheten till att lägga ut en kryptisk Snapchat-story på sin hand med ett sjukhusarmband). I natt publicerade SVT:s ”30 minuter” den första intervjun.

Varje sekund av bråket har hittills varit underhållande.

”Så här borde EU-rapporteringen alltid vara” har jag tänkt medan jag scrollat bland artiklarna med mina popcornflottiga fingrar.

I fredags lyfte Mimmie Björnsdotter Grönkvist i Expressen en demokratisk fördel med dramat. Hon menade att även om bråket kan tyckas vara ovärdigt, kan det öka allmänintresset inför det kommande EU-valet:

”Bara sju procent vet vilken månad det är dags att gå till vallokalen. I bästa fall kan Teodorescu Måwe-spektaklet bättra på den siffran med några blygsamma procentenheter. I så fall är det väl bara att lyfta på hatten”.

Och när underhållningselementet saknas känns rapporteringen steril

Helt rätt, om det är något som EU-valrörelsen behöver så är det drama.

Svenskars EU-ointresse brukar vanligtvis förklaras med att de europeiska institutionerna är för komplicerade och karaktärerna för tråkiga. Det stämmer delvis, även om gemene man nog överskattar hur enkelt det är att förstå hur Sverige styrs eller hur fascinerade profilerna på samordningskansliet är.

Ytterligare en förklaring är att EU-journalistik ofta börjar med 7,5 högskolepoäng Europakunskap, i stället för att på ett ”Det politiska spelet”-eskt sätt skvallra och spekulera om intriger och stridigheter. Och när underhållningselementet saknas känns rapporteringen steril – inget fastnar, som att tugga i sig Wikipediastycken. Då blir man inte heller jättesugen på att rösta.

Men det kristdemokratiska kaoset i fredags var allt utom sterilt – då var EU levande. Och mer sådant kommer behövas om vi vill få mer än 50,66-procentigt valdeltagande i juni.

Det kanske inte går att hoppas på bråk i varje partis listnominering, men dramafaktorn i EU-journalistiken borde ändå kunna dras upp.

Jag hoppas därför att vi står inför en valrörelse full med skvaller. Potential finns i alla fall.

M-kansliet då, hur är viben mellan Tomas Tobé, Jessica Polfjärd och det Tidöpräglade Regeringskansliet?

Man undrar ju nämligen om Erik Bergkvist och de andra sossarna från norra Sverige fortfarande är arga över att S-listan nu är full med icke-norrländska NPCs? På tal om Socialdemokraternas EU-kansli, hur är stämningen där? Några arbetsmiljöproblem?

Och hur känner sig KD:s före detta andranamn David Lega som just nu söker jobb via Instagram? Vad tänker han om KD när han lägger till den gröna #OpenToWork-stickern på sin Linkedinprofilbild?

M-kansliet då, hur är viben mellan Tomas Tobé, Jessica Polfjärd och det Tidöpräglade Regeringskansliet?

Och kommer PKK-flaggevänsterpartisterna fortsätta rageposta på Facebook om att valberedningen gjort fel genom att sätta Jonas Sjöstedt som toppnamn i stället för riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow?

Just det, hur är den SD-uteslutna vilden Peter Lundgrens sista månader i Bryssel? Och vad tycker SD-bögen Johan Nissinen om sitt parti efter att de vaskade hans HBTQ-politiska program?

Eller vad känner Centerns förstanamn Emma Wiesner angående sin kollega Abir Al-Sahlanis kuppförsök?

Vi behöver allt drama vi kan få. För demokratins skull.

Fotnot: Texten har tillfogats en uppdatering.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Dags att Swift drar sitt strå till EU-stacken

LÄS MER:Han är Macrons kopia – med bättre hårfäste

LÄS MER:Dramat Gunilla Persson vs Mauri är långt ifrån över

Laura Ingemarsson