Den som läser kultursidorna har noterat en diskussion om postliberalism. Att vi efter liberalismens hegemoni börjar inse att det finns något av värde mellan individer och staten. Samtalet har pågått i sisådär ett par decennier i den anglosaxiska kultursfären.
Vad lämnar vi då bakom oss? Liberalismens grundantagande utgår från individen som samhällets första byggsten, snarare än staten eller religionen eller familjen. Dess mål är att maximera dessa individers friheter.
Postliberalismen betyder i stället att det inte går att frikoppla en mänsklig individ från artefakter och normsystem. Ta bort dessa och kvar finns rädda djur som bekämpar varandra.
Liberaler svarar då att det finns dolda drivkrafter – incitament – som driver fria individer att forma gemenskaper. Då vill jag se historieskrivningen. Har det funnits enstöriga tvåbeningar som efterhand format gemenskaper?
Nej, det är snudd på logiskt omöjligt. Själva incitamenten förutsätter exempelvis språk och löften.
Häromdagen visade någon mig en text av den liberala debattören Johan Norberg, som handlade om USA:s upprustning under Andra världskriget (Smedjan, 21/8). Poängen var att den formidabla tillväxten inom vapenindustrin följde av att den fria marknaden fick ösa på utan kontroll.
För det första är det delvis sant. Amerikansk dynamik har alltid vilat på personliga drivkrafter inom ett tillåtande politiskt system. För det andra är det inte riktigt sant. Snart ledde det utbredda fusket och slarvet inom den vildvuxna privatindustrin till en granskningsmyndighet, som under ledning av vice president Harry S Truman någorlunda bringade ordning i den fria marknadens kaos.
För det tredje, och det är avgörande, gav det amerikanska folket av sin tid och kraft, accepterade umbäranden och vedermödor, till följd av att de var sålunda tvingade av oskrivna normsystem: nationalism, kristna ideal, lojalitet, kollektivism. Utan dessa skulle amerikanerna inte ha dragit åt samma håll. De skulle inte ens ha dragit.
Vi har släppt löst ett monster. Hur ska det hållas i koppel?
Norberg valde ett bra exempel för att illustrera den fria marknadens kraft, men nämnde inte den verkliga lärdomen. Att varje frihet är värdefull endast så länge den brukas inom ramen för begränsande normsystem. Just den insikten återkom ständigt bland de tänkare som eftervärlden kallar liberalismens grundare: Vi har släppt löst ett monster. Hur ska det hållas i koppel?
En del människor begriper detta utan eftertanke. De välkomnar en kultur där vem som helst får vara ungefär vad som helst, men känner också att det gemensamma normsystemet måste vara tillräckligt starkt, omfattande och respekterat för att överleva individualismen. Först då utgör minoriteter av det ena eller andra slaget inget hot och kan ges utrymme på sina egna villkor.
Det är också ett sätt att se friheten. Endast i starka gemenskaper kan vem som helst tillåtas vara sig själv.
Liberalismen överlevde så länge de gemenskaper den bekämpade var tillräckligt starka för att bära dess friheter. Nu står den på randen till fullständig seger, allt har slagits sönder, vilket närmast definitionsmässigt innebär att samhället bryter samman. Så bereds myllan för intolerans och hårda tag mot avvikare.
Det finns ingen ny insikt eller tanke i den postliberala diskussionen. Uppgivna liberaler vänder sig till den klassiska konservatismens tankar, andra håller fast vid sin liberalextremism.
Postliberalism, preliberalism, whatever. Ike Eisenhower sade det: “All isms becomes wasms.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att Demokraterna mobbar är inget nytt
LÄS MER:Därför stör jag mig på sexliberalerna
LÄS MER:Vi kan inte veta att önskan om dödshjälp är välgrundad
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
