Under en period fylldes utforska-flödet på min Instagram med så kallade ”inspirational quotes”. Inlägg med menlösa, klyschiga citat mot en färgstark bakgrund. Kanske behövde jag dem just då, kanske förstod algoritmerna att något var på tok. På Tiktok är det samma sak, bara mer konstant. Det är ett kaninhål av goda (eller dåliga) råd man krampaktigt försöker applicera på sitt eget liv.
Cassi, huvudpersonen i Johanna Swanbergs roman med samma namn, börjar lite godtyckligt göra rådgivandet till sitt yrke. Cassi befinner sig i en klassisk livskris: hon är halvung, jobbar som servitris och försöker ha ett perfekt liv när allt raserar. Plötsligt inser hon att killen hon varit förlovad med levt ett dubbelliv, och när vännerna inte ställer upp blir hon helt ensam. Hon blir alkoholiserad, säger upp sig från jobbet och gör slut med alla relationer.
Hennes predikningar är som dem på min Instagram, tomma men träffande för tillräckligt desperata själar.
Lösningen blir att köpa ett ödsligt beläget torp på landet och bli någon sorts egenföretagande livscoach, visar det sig. I byn lär Cassi känna folk, börjar hålla yogaklasser och ta betalt för terapisessioner. Säger saker som ”du kommer hitta fram dit du ska, du behöver bara lita på dig själv och skicka ut dina sanna signaler i atmosfären.” Hennes predikningar är som dem på min Instagram, tomma men träffande för tillräckligt desperata själar. Bygden sväljer det med hull och hår.
”Cassi” är en feelgoodroman nära Emma Hambergs ”Je m’appelle Agneta”, men jag undrar om den också vill läsas som en sorts satir på vår samtids tomma självhjälpsbransch, där vem som helst kan predika vad som helst för mottaglig publik. Ju mer jag läser tvivlar jag på att så är fallet, eftersom Cassi framställs som mer och mer genuin i sitt uppdrag, trots att hon så klart till slut avslöjas som fejk.
Problemet är att det känns som att det är meningen att Cassis karaktär som pastisch ska vara kul, men hon känns mest schablonartad. Romanen lider också av ett otympligt och överflödigt språk, och dras med meningar i stil med: ”Under natten har det regnat och himlen är klarblå, gräset neongrönt, solen knallgul, asfalten blank som nyputsad kattpäls.”
Ibland känns romanen lite väl mycket som att vara i det där Instagram-flödet, när självhjälpsspråket sipprar sig in i Cassis inre monolog: ”Vem är hon egentligen? Vid det här laget vet inte ens Cassi det. Har hon någonsin vetat? Vet någon? Man är väl helt enkelt den man är i stunden. Och tiden står inte stilla.” Flosklerna blir på allvar.
Men romanen är fylld av massa andra människor, och även om karaktärerna i byn i sig kan kännas lite som satir, med namn som Berzan och Lollo, så lyckas Johanna Swanberg med lättsamt dialogskrivande skapa kärvänliga och brokiga relationer. De avslöjar Cassi, men högaktar henne till slut ändå – det gör tyvärr inte jag.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Recension: ”Svarta fyrkanter” av Ulf Eriksson
LÄS MER:Recension: Sommar i p1 – Andrev Walden
LÄS MER:Recension: ”(på) gränsen” på Röda sten
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
