Efter ett trettiotal titlar med poesi, noveller, romaner och essäer och en lång karriär som kritiker har nu Ulf Eriksson skrivit sina memoarer. Eller mikromemoarer, som han valt att kalla boken ”Svarta fyrkanter”. Ofta finns ett befriande ointresse för att berätta, utan snarare en vilja att undersöka, utreda, klarlägga och utveckla.
Även om han ständigt återkommer till folkhemmets sammanfall och dagarna då han cyklade runt i barndomens Högdalen är det utan sentimentalitet. Precis som i resten av sitt författarskap sätter han det i relation till minne, tiden, rumslighet och rymd.
På ett annat ställe kallar han sedan texten för tankeobservationer, ett begrepp myntat av recensenten Annina Rabe i en recension av ”Den stora fisken” av Kate Larson. ”Härmed gör jag detta begrepp också till mitt”, förkunnar Eriksson. Minnesfunderingar kallar han också skriften.
Denna självreflexion och metanivå, där han hela tiden analyserar och kommenterar sina egna tankar, är bärande. Det gör det också svårt att som kritiker säga något om texten, ofta när en tanke eller invändning dyker upp är han redan där och garderar sig.
Boken är uppbyggd genom 100 fragment som på ytan ter sig som ett spretigt urval, men det finns hela tiden en sammanhållen tematik i grunden. Det är oftast de stora frågorna han närmar sig: ensamhet, döden, lycka, konsten och litteraturen. Och, det är ju trots allt memoarer: sig själv.
Arkeologen och den filosofinära poeten i honom kommer båda till sin rätt när han analyserar sig själv och sitt författarskap. Så skriver han: ”Jag kan tänka kring och inuti mig själv, men riktig och allvarlig blir den aktiviteten först när jag samtidigt ser mig själv utifrån, som vem som helst – som en person i historien.”
Det finns ofta en påtaglig klarhet i tankarna han uttrycker, särskilt imponerande blir det när han för resonemang om det mer gåtfulla i tillvaron.
Boken i sin helhet präglas av en dubbel rörelse: Eriksson borrar sig rakt in i erfarenheter, begrepp eller fenomen, samtidigt som han riktar läsarens blick mot något lite vid sidan av. En till synes motsägelsefull rörelse, men fullt förståelig i relation till paradoxerna han talar om och genom, det är rörelsen i sig som är det viktiga.
Han längtar efter att få öppna en tidning och läsa någons åsikt utan att behöva se en bild på personens ansikte.
”Svarta fyrkanter” är för det mesta en mycket allvarlig bok, men tillåter sig ibland fullständigt banala jämförelser eller en lite gubbig humor. Mitt i allt dyker följande stycke upp:
”När det gäller ett medium som Twitter kommer man faktiskt att tänka på Alexander Popes vits om fjärten: klagar när den kommer, siktar mot ingen, träffar alla”.
Denna plötsliga lättsamhet gör läsaren något konfunderad, men blir också ett trevligt avbrott mellan alla abstrakta resonemang. Oviljan mot snabbheten i sociala medier och massmedier är dessutom ett återkommande tema. Han längtar efter att få öppna en tidning och läsa någons åsikt utan att behöva se en bild på personens ansikte.
Människorna har börjat se varandra som mindre verkliga än informationsflöden på skärmar, krisdrabbade medier prioriterar det provokativa och kategoriska framför det analytiska, hur människans inre inte har någon plats i offentligheten.
Så sjunger han det omätbaras lov. Förespråkar envist det gåtfulla, långsamma, mångtydiga, det inåtblickande och sökandet efter djupare förståelse.
Han uppehåller sig med filosofiska funderingar kring vitt skilda ting, är till exempel buren den bästa formen för att gestalta rum och rymd? Mina tankar vandrar ofta bort från själva resonemangen han för och fokuserar på själva blicken på världen och sig själv, en ovanligt öppen blick.
Det finns något på samma gång ljust och vemodigt i blicken, något som direkt känns igen från poesin. Denna bok får mig också att sakna hans poesi. Vissa saker kanske hellre hade kunnat stå oförklarade, vissa farbroderliga livsråd hade jag klarat mig utan.
Men hela boken blir i slutändan till ett rum av många i en expanderande rymd, ett långt samtal med det egna skrivandet, litteraturen, existensens villkor och tidens gång.
”Det är ofullbordan som håller ihop världen som ett levande skeende”, skriver Eriksson. Ofullbordan är ett begrepp han närmat sig tidigare i sina kritiska texter, och håller fast vid. Det är en ödmjuk syn på människan, litteraturen och samhället. En röst som fortsätter insistera, hur snabbt omgivningen än förändras.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Måla” av Kristofer Folkhammar
LÄS MER:Terapispråket håller på att förgifta våra relationer
LÄS MER:Oron gör att jag inte kan njuta av sommarvärmen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
