En vredgad, poetisk uppgörelse med USA:s fattigdom, sett genom Dickenska glasögon.
I efterordet skriver Barbara Kingsolver att hon under skrivandets gång känt Charles Dickens närvaro, att han blivit som en vän för henne. Det märks. Inte bara för att hon låtit brittens semibiografiska “David Copperfield” ligga till grund för sin roman utan också för att hon delar hans uppriktiga vrede över ett klassystem som exploaterar sina fattigaste och låter ansvariga slippa undan.
I Kingsolvers version heter huvudpersonen Damon Fields. Han föds någon gång under det sena 1980-talet i Lee County i Virginia. Hans attityd ger honom smeknamnet Demon och hans röda hår blir Copperhead. Därför: Demon Copperhead.
Hans ensamstående mamma gör sitt bästa för att hålla sig drogfri men det är tufft. Demon tillbringar mesta tiden hos den stora, goa familjen Peggot i stugan bredvid, och bästisen Maggot. Mamman gängar sig med en machosnubbe med aggressionsproblem, överdoserar och dör. Från en sekund till en annan går Demon från att vara någons älskade son till att bli ett påfrestande samhällsproblem.
Är det där saker börjar gå snett? Eller är det förutbestämt att ett barn som föds in i Lee Countys strukturella fattigdom helt enkelt måste gå under? Bokens stora frågeställning kan formuleras på olika sätt och svaret är givetvis inte glasklart. En annan fråga (eller variant på första) är när ett missbruk börjar. Är det vid första partydrogen eller när den bonusstinna läkaren skriver ut OxyContin för första gången?
När han går i femman råkar han ovetandes jobba på en olaglig metamfetaminfabrik.
Några saker man bör veta om Lee County är att det ligger inåt landet, och att kol och tobak var de två största industrierna fram till 1940. Sedan dess har de båda industrierna minskat kraftigt och i dag lever 23 procent av invånarna under existensminimum. I slutet av 2010-talet var området ett av de mest drabbade i opioidepidemin.
Det är ingen slump att Kingsolver förlagt sin saga just här. Dickens kritiserade industrialismens uppdelning av den som arbetar och den som äger, vilket i sin tur skapade en institutionell fattigdom som drabbar barn allra hårdast. Där har inte mycket förändrats.
Demon hamnar i sörjan som är den icke-fungerande socialtjänsten med käcka socialarbetaren som säger att allt hänger på att man själv tar sig i kragen, fosterfamiljen som bara är ute efter bidragspengarna och läskiga herr Creakle som tvingar barnen till slavarbete ute på tobaksfälten. När han går i femman råkar han ovetandes jobba på en olaglig metamfetaminfabrik.
Under sin långa livsvandring med oddsen mot sig möter Demon en lång rad minnesvärda typer, vissa välmenande och andra inte. Här finns karismatiske Fast Forward, sporthjälte på plan men manipulativ pillerknaprare utanför. Den typen av person som bara genom att få en att känna sig sedd också kan få en att göra tvivelaktiga saker.
Här finns den alkoholiserade fotbollstränaren Winfield som omedvetet, och med gott uppsåt, pressar Demon till avgrunden.
Kärleken till älvliknande Dori som tvingats växa upp för snabbt, är både lätt och svår att förstå. Man behöver inte vara en doktorand i psykologi för att se varför Demon känner sig skyldig att försöka rädda en utlämnad flicka med drogproblem. Han har redan sett en sådan person, alltså sin mamma, dö.
Hennes storverk ligger inte bara i Demons berättelse utan det större sammanhanget hon placerar honom i
Lyckligtvis är inte bara vreden som Kingsolver delar med Dickens, utan också humorn. Demons berättelse är stundtals röjigt skojig, språket är färgsprakande och vilt som en forsande flod – man vill bara flyta med för evigt. Hur en kvinna i 60-årsåldern med absolut gehör kan låta som en ung sydstatskille kan bara förklaras med genialitet och en genuin omsorg och insyn i den värld hon porträtterar.
Kingsolver bor själv i Appalacherna, den stora bergskedjan som sträcker sig från norr till söder och går genom Virginia. De målande naturskildringarna från platsen, som sommarvindar lika varma som ”en hunds andedräkt” och löv som doftar så starkt att man känner sig rik ”i en färg man skulle vilja äta” tyder på kärlek.
Hennes storverk ligger inte bara i Demons berättelse utan det större sammanhanget hon placerar honom i. Med undantag för Purdue Pharma, Sacklerfamiljens läkemedelsföretag som pekats ut som utlösare av opioidkrisen i USA, är det inte nödvändigtvis individer som är skurkarna här utan det fallerande systemet, en välfärdsstat som inte fungerar.
Kingsolver är (precis som Dickens) ogenerat kritisk och öppenhjärtigt politisk och kanske är det just därför som ”Demon Copperhead” sjuder av ömhet och hjärtskärande sorg.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Det slutar med oss” i regi av Justin Baldoni
LÄS MER:Recension: ”Låt mig gå” i regi av Maxime Rappaz
LÄS MER:Recension: ”The Bear 3”, Disney +
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
