Det finns två sorters stilar i det samtida poesilandskapet: den restriktivt anala à la Ann Jäderlund och den generöst orala à la Johan Jönson som brukar få bibeltunga proportioner. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nyutkomna och rätt så omdebatterade poesisamling ”Den förlorade sonen” tillhör definitivt den sista, även om mängden hållits ner till bara 126 sidor. Jag har alltid beundrat Ringskog Ferrada-Nolis humoristiska skrivstil och är ett stor fan av hennes podcast med Liv Strömquist, ”En varg söker sin podd” som lyckas ta grepp om samtiden som ingen annan.
När jag nu läser Ringskog Ferrada-Nolis diktsamling är det som att upptäcka en helt ny, sällan skildrad värld. Sorgen över ett missfall, en ”död apa”, ett kranium i papperskorgen. Den becksvarta melankolin, självhatet och framförallt maktlösheten som denna förlust skapar är skildrad med en humoristisk, livsbejakande och hämningslös, grotesk stil, som ibland påminner om Jenny Högströms ”En liten bok om kött och chark” där liv och död, tragedi och humor låg lika nära.
När fostret går förlorad under julafton, likt ett inverterat Jesusbarn som dör för tidigt, (bokomslaget har ett pietàmotiv som förhöjer den kristna dimensionen), vill diktjaget kliva ut ur familjen – en man och två barn, som är för fina för henne. Hon tar in på hotell, går till olika barer och reflekterar över sitt liv i en stream of consciousness som tycks sakna både överjag, rim och reson. Vissa utsagor fungerar som absurda filosofiska aforismer: ”Sorgen är en puckel uppflugen / på kärlekens rygg”, andra som kyliga konstateranden: ”Jag är fet som en planet. / Jag är gravid i sjätte månaden utan barn. / Men jag har pengar på banken.” Här finns också referenser till författare som Virginia Woolf, när hon går ut i vattnet utan stenar i fickorna.
Jag bryr mig inte om huruvida det är sanning eller dikt
En sorg döljer alltid en annan. En död broder – också han en förlorad son – spökar mellan raderna, men vardagen hålls hela tiden nära. Diktjaget går i dialektisk beteendeterapi, blir besatt av en 13 år yngre student på SU för ja, ”Man blir alltid kär i ungdomsalkoholister när man tecknat bolån”, frågar Chatgpt om hon får lämna man och barn, läser på Aftonbladet + hur man blir av med mammamagen och kommer fram till att ”Poesi är bara ett sätt att vara psykiskt sjuk”.
Till slut inser jag varför jag är så förtjust i Ringskog Ferrada-Nolis diktsamling. Hon påminner om en av mina husgudar Emil Cioran, den västerländska filosofins roligaste och mörkaste filosof, som var en riktig baddare på oneliners. En av mina favoriter är: ” Det är ingen idé att ta livet av sig, eftersom man alltid tar livet av sig för sent.”
En annan anledning är ärligheten. Jag bryr mig inte om huruvida det är sanning eller dikt, romantikerna har ända sen Goethes tid ägnat sig åt autofiktion. ”Den förlorade sonen” är en mycket ärlig skildring av skillnaden mellan sorg och melankoli, mellan acceptansen av ett förlorat objekt och icke-acceptansen som gör att jaget flyter ihop med det förlorade objektet.
Som Freud så vackert skrev inträder melankolin när det förlorade objektets skugga faller över jaget. Resultatet är att ilskan över det förlorade riktar sig inåt, vilket resulterar i en stor dos självhat. Men det finns en väg ut, som är långt mycket större än den vanliga, kristna vägen från försakelse till försoning.
Caroline Ringskog Ferrada-Nolis diktjag hittar vägen ut ur både sorgen och melankolin genom humorn och en stor dos av riktigt befriande självironi.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sluta vara så förljugna – ni skriver ju om er själva
LÄS MER:Jag saknar mångtydighet i vår tids jag-litteratur
LÄS MER:Recension: Sommar i P1 med Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
