Författaren J.D Salinger är en av litteraturhistoriens mer kända enstöringar. Efter att romanen “The catcher in the rye” (“Räddaren i nöden”) gjort succé vid sin utgivning 1951 drog sig Salinger helt och fullt undan. Resten av sitt liv levde han en stillsam tillvaro i sitt hem i Cornish, skrev mycket men publicerade inget. Han avböjde konsekvent alla inviter från den litterära världen och började refereras till som “the recluse”, ungefär ‘eremiten’, i media.
För Salinger var avskildheten ett sätt att värna integriteten, att vägra offentliggöra sin person. Men det var också ett sätt att skydda den litterära verksamheten. I en av få intervjuer Salinger faktiskt gav, med en 16-årig high school-elev, förklarade författaren att “The catcher in the rye” vagt var baserad på hans uppväxt. Genom att dra sig undan kunde Salinger dock undvika att en sådan biografisk läsning skulle bli förhärskande.
Hade J.D Salinger levt idag, och varit snäppet mer social, hade han antagligen fått sitta i en TV-soffa och svara på frågor om hur Holden Caulfield liknar honom själv. Antyds en självbiografisk koppling mellan verk och person dominerar det lätt samtalet.
Författarens offentliggörande av sig själv och sitt liv blir direkt destruktiv för litteraturen den skriver
De senaste veckornas debatt om Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som handlat om huruvida hennes nya diktsamling “Den förlorade sonen” är självbiografisk eller inte, vittnar om hur litteraturen inte tillåts vara just litteratur utan reduceras till dagböcker, självbekännelser, rena jag-inlagor. Björn Werner gjorde en sådan läsning i en uppmärksammad SvD-text, vilket Aftonbladets Eric Rosén bland andra påpekade i ett svar.
Även autofiktion, eller vilket begrepp man nu vill använda, förtjänar att behandlas och bedömas som litteratur. Det är likaså synd att Caroline Ringskog Ferrada-Noli, i en intervju i Sydsvenskan om sin nya bok, fick svara på fler frågor om huruvida diktsamlingen var en “terapeutisk dagbok” än om dess litterära innehåll.
Men debatten har också understrukit det ansvar som författaren själv har för hur litteraturen läses. I en tid då författaren är en kändis med en stark offentlig persona, och medialiserar sig själv genom sociala medier, poddar och sommarprat blir gränsen mellan liv och verk allt svagare. Författarens offentliggörande av sig själv och sitt liv blir direkt destruktiv för litteraturen den skriver – ju mer vi vet om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis liv, exempelvis, desto mer applicerar vi det på innehållet i hennes bok. Har vi biografisk information har vi svårt att inte tillämpa den när vi läser.
Att som författare vara ängslig inför att läsas biografiskt, eller för den delen bli upprörd när det händer, är provocerande eftersom det är förljuget. Självbiografiska kopplingar understryks ju mer författaren delar med sig av sitt liv, medvetet eller ej.
Så bär alltså författaren ett ansvar för sin texts autonomi
Vanligt är att författare hävdar att en text både är självbiografisk och inte, som Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör i ovan nämnda intervju i Sydsvenskan. Då får man också stå ut med att läsare letar efter verkligheten bakom verket, något som Josefine de Gregorio gav uttryck för i sin text i SvD.
Detta är även Mikaela Blomqvist inne på här i GP. Slutsatsen hon drar om att fiktionen för dessa författare fungerar som en flykt från det som gör för ont delar jag dock inte, jag upplever mer ofta motsatsen. I “Den förlorade sonen”, exempelvis, brottas ett diktjag med sina motstridiga känslor i tillstånd av skuld, kärlek och sorg och den uppenbara fiktionen vänder och vrider på tillstånden på ett sätt som öppnar nya rum till det mest smärtsamma.
Däremot håller jag med om, som Mikaela Blomqvist antyder, att det i dag blivit långt mer radikalt att hävda: allt jag skriver i min bok är sant – som de självbiografiska giganterna Annie Ernaux och Édouard Louis bland andra gör. Enligt min mening är det gynnsamt för litteraturen – den tillåts vara uttömmande i sig själv, biografiska spekulationer blir oväsentliga och fullt fokus kan läggas på texten.
Så bär alltså författaren ett ansvar för sin texts autonomi. J.D Salinger hanterade det på sitt egensinniga sätt – hur dagens författare som verkar i offentligheten ska göra är deras stora utmaning.
Esther Arndtzén är kulturjournalist och ny krönikör i GP Kultur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jag saknar mångtydighet i vår tids jag-litteratur
LÄS MER:Recension: ”Skicka nudes” av Saba Sams
LÄS MER:De skriver litteratur att somna till
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
