Den schweiziske författaren Max Frischs prosabok ”Montauk” från 1975 inleds med ett citat av Montaigne. Fransmannen pekar ut att ämnet för hans bok enbart är han själv. Läsaren föreslås ta bättre vara på sin tid. Varningen är såklart giltig även för Frischs bok som är ljuvligt jagisk och introspektiv. I den befinner sig Frisch på pressturné i Nordamerika. Han träffar en trettio år yngre amerikanska i New York.
De reser bort tillsammans över en helg och Frisch bestämmer sig för att skildra deras weekend precis som den är. Inte för att det händer något speciellt eller för att han är förälskad, utan tvärtom för att det inte gör det och att han inte är det. Allt är för en gångs skull enkelt, lätt. Frisch beskriver sig (i Sven Lindners översättning) som drabbad av ”det sinnesförvirrade behovet av nutid genom en kvinna”.
Minnena gör sig gällande ändå. Jämte promenaderna längst kustbandet passerar livet i fragmentarisk revy. Första frun, andra frun, det komplicerade förhållandet med författaren Ingeborg Bachmann. Frisch konstaterar att han är en författare utan särskilt mycket fantasi och att han därför måste söka nya erfarenheter för att kunna skriva något nytt. Svartsjuka är till exempel en känsla han inte längre kan tillåta sig. Han har redan skrivit så mycket om den.
Kanske, tänker jag när jag läser om boken, är det just den mångtydigheten jag ofta saknar i samtidens självframställande litteratur
Trots det följer genast passager om hur han blivit bedragen och hur löjlig han har gjort sig när han blivit det: haft sammanbrott inför vänner, legat i bakhåll med sin bil. ”Montauk” är en bok som ständigt motsäger sig själv. Frisch blir ofrivilligt en så kallat opålitlig berättare. Ingen utsaga om den egna tillvaron är absolut uttömmande eller sann. Mångtydigheten framstår som ett livsvillkor.
Kanske, tänker jag när jag läser om boken, är det just den mångtydigheten jag ofta saknar i samtidens självframställande litteratur. Under den gångna veckan har det återigen debatterats hur den ska läsas. I Aftonbladet (27/8) skriver Eric Rosén att det är fel av Björn Werner (SvD 25/8) att behandla Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya diktsamling som om den vore ett pressmeddelande.
Josefin de Gregorio fördjupar frågan i SvD (30/8). Litteratur med självbiografiska inslag beskrivs numera ofta som ”fiktion” eller ”roman”. Det tillåter enligt de Gregorio författaren att erbjuda en självbiografisk historia och samtidigt dra tillbaka den: ”Jag lämnar ut mig – men ni får inte tolka fritt, absolut inte spekulera”, skriver hon.
Litteraturens fråga blir: Är mitt liv meningsfullt?
Iakttagelsen är viktig och jag tror också att den får konsekvenser även för böckernas form. I värsta fall fungerar fiktionen som en flykt från det som är för pinsamt eller det som gör för ont. Kanske kan en tråkig kväll med disken, ännu en dag på lekplatsen eller till och med en separation bli uthärdlig, bara jag lyckas använda den i en dikt. Litteraturens fråga blir: Är mitt liv meningsfullt? Författaren ber om att bli beundrad och läsaren tilldelas en bekräftande funktion.
Få vågar som Frisch i ”Montauk” göra anspråk på att framställa allt som det verkligen var. Också han kommenterar förhållandet till offentligheten. För att förstå sig själv behöver han en imaginär publik. Inte för att spegla sig i den, utan för att kunna skriva under det han kallar för konstens tvång. Vad innebär det senare? Kanske, bland annat, att man inte längre äger facit till sitt eget liv.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför är ni så hämndlystna mot litteraturen?
LÄS MER:Recension: ”Fantastiska rebeller” av Andrea Wulf
LÄS MER:Recension: ”Middlemarch” av George Eliot
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
