Recension: ”Den mjuka staten” av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson

Kvinnor tar allt mer plats i offentligheten i Sverige, vilket kan leda till landets ”långsamma och obönhörliga sönderfall”. Eftersom en liknande trend finns i andra västländer uppstår frågan om vi ser en hel civilisations ”upplösning”.

Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson skräder inte orden i sin bok ”Den mjuka staten”. I den presenterar författarna vad de kallar för ”den könsdemografiska hypotesen”. Deras teori är att samhället har blivit “mjukare”, vilket förklaras med att kvinnor har fått en allt starkare ställning. Följden är, som citerats ovan, Sveriges möjliga sönderfall.

Författarna är universitetslärare, så man bör förvänta sig en hög grad av metodologisk noggrannhet. Slutsatser är nämligen aldrig starkare än de metoder som används för att dra dem. Framställningen är dock så vårdslös att det inte finns skäl att tro på någonting av det som har betydelse för teorin.

Det första problemet är påståendet att staten har blivit “mjukare”. Eller samhället. Eller skolan. Författarna tycks inte kunna bestämma sig för vad det är som har mjuknat.

Ett standardförfarande för den som vill utreda frågan vore att identifiera ett par centrala fenomen, som exempelvis hur långa straff som utdöms i domstolar eller hur vanligt det är med polisiärt övervåld, och sedan konstruera ett mått för att jämföra fenomenen över tid. Först därefter kan man genomföra själva mätningen.

Olsson och Grönqvist Olsson gör ingenting av det slaget. I stället inleder de boken med tre ”exempel”: Polisen har blivit vek, tjänstemän ställs för sällan till svars för sina misstag och allt som har med skolan att göra är dåligt.

De två första exemplen ges inte mer utrymme än sammanlagt tre boksidor. Polisens förvandling från “hård” till “mjuk” beskrivs på bara en sida, med en mening om Göteborgskravallerna 2001 som illustration. Författarna är förbluffande naiva som tror att diskussionen är tillräckligt uttömmande.

Olsson och Grönqvist Olsson begår det grundläggande misstaget att inte ta reda på vad andra redan har tänkt om det de själva tänker på.

Det andra problemet gäller ordet “mjukt”, som ju är vagt och mångtydigt. Vad är det, mer exakt, som har förändrats i samhället? Författarna reflekterar inte över alternativa sätt att skilja mellan “mjukt” och “hårt”, som exempelvis “diplomatisk” respektive “tvingande” eller “hänsynsfull” respektive “hänsynslös”. I stället tar de ett jättekliv till skillnaden mellan “feminint” och “maskulint” och låter den gälla.

Man kan förstås tänka på “mjukt” som “feminint”. Men utan att andra sätt att tänka har övervägts, och utan ens en förklaring som motiverar varför man bör tänka just så, kan bara en okritisk läsare låta sig övertygas.

Tillkommer gör att författarna förbiser relevant och aktuell forskning i ämnet, trots att den i vissa fall skulle kunna ge stöd åt delar av deras teser. Till exempel visade ekonomer förra året att barnomsorgen byggdes ut mer i en region av Tyskland när fler kvinnor deltog i det offentliga beslutsfattandet – en så att säga “mjuk” förändring. Olsson och Grönqvist Olsson begår det grundläggande misstaget att inte ta reda på vad andra redan har tänkt om det de själva tänker på.

Slutligen döljer författarna de metodologiska bristerna genom evighetslånga utläggningar av typen “så här stor andel av personalen på arbetsplats X är kvinnlig”. De är förmodligen avsedda att ge läsaren intrycket att boken är seriös. I själva verket är pladdret bara en slöja som författarna håller upp framför de stora hålen i sin teori.

Baserat på det som står i boken vet vi ingenting om vad som har förändrats, vilka de bakomliggande mekanismerna är – eller ens om någon förändring har skett.

Men låt oss köpa att ett par godtyckligt valda exempel räcker för att ge stöd åt idén att samhället har blivit mer feminint – underförstått därmed “sämre” – eftersom fler kvinnor har tagit plats i det offentliga. Då borde ett väl valt motexempel vara relevant att undersöka.

Författarna tar själva upp ett sådant, om än i ett helt annat sammanhang. De skriver i förbigående att 22 procent av Försvarsmaktens personal år 2023 bestod av kvinnor. Samtidigt kan det sägas att vårt militära försvar har genomgått just den typ av förändring som författarna är intresserade av, som exempelvis att officerare som förnedrar värnpliktiga numera får sparken (SVT 13/5).

Givet författarnas hypotes borde vi förvänta oss att Försvarsmakten vore lika “manlig” i dag som för femtio år sedan. Finns det en förklaring till varför det militära försvaret har förändrats trots den låga andelen kvinnor? Eller finns det kanske andra drivkrafter bakom förändringar i samhället än “feminisering”? Om författarna hade tagit sin egen teori på allvar skulle de ha diskuterat sådana frågor utförligt.

Förseningar i Stockholms pendeltågstrafik är ett “konkret exempel” på följderna av att kvinnor tar plats i det offentliga.

Vad gäller faktiska insikter om samhället är boken inte mer tillförlitlig än valfritt kommentarsfält på internet. Den är bara längre och mer välskriven: Misogynin är mycket välformulerad.

Ja – boken är i första hand en uppvisning i misogyni. Författarna beklagar att pojkar i en jämställd skola inte får utlopp för sin instinkt att skapa hierarkier (med flickor längst ned). Den feminina kulturen i Sverige tvingar mannen att sköta dagligt hemarbete “såsom disk och tvätt, trots att han inte är särdeles intresserad av detta”, och kvinnan att “orientera sig mot yrkeslivet, något som hon å sin sida inte direkt vurmar för”.

Samma feminina kultur leder också till brist på motivation och energi på svenska arbetsplatser och medför att anställda inte anstränger sig mer än vad som behövs “för att det ska se ut som att man gör det man ska”. Förseningar i Stockholms pendeltågstrafik är ett “konkret exempel” på följderna av att kvinnor tar plats i det offentliga.

”Den mjuka staten” hade aldrig klarat vetenskaplig granskning (en typisk “manlig ritual” som hör till den “maskulina intressesfären”). Men bokens stora problem är inte vetenskapligt utan moraliskt: Författarna nyttjar vilseledande metoder för att dra slutsatser som misstänkliggör kvinnor som grupp. Det kan bara betraktas som en del av en målmedveten kamp mot deras plats och inflytande i samhället. Kvinnorna ska kuvas.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Persson ska hålla tassarna borta från akademin

LÄS MER:Recension: ”Myten om tidens början” av Johan Tralau

LÄS MER:Recension: ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

Jesper Ahlin Marceta