”Den rätta knycken” hade inte kunnat komma lägligare. Det är en kort men högintressant monografi som kretsar kring det veritabla mediefenomen som drogs i gång när Astrid Lindgrens och Olle Hellboms ”Vi på Saltkråkan” gick på svensk tv 1964.
Men visst blir man lite ställd. Johan Svedjedal, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, gav i fjol ut den enormt ambitiösa Harry Martinsson-biografin ”Min egen elds kurir”. 850 sidor fullastade med grundlig research och skärpt litteraturanalys.
Hur sjutton har han haft tid att skriva ”Den rätta knycken”?
Innehållsmässigt är Svedjedal emellertid sig lik. Analysen bygger på ett fundament av empiriska data och sund vetenskaplig metodik. Svedjedal, vars huvudsakliga område är litteratursociologi, begripliggör en invecklad serie popkulturella händelser genom att lusläsa Rabén & Sjögrens bokförsäljningsstatistik – romanen, som Lindgren skrev utifrån sitt eget tv-manus, kom ut lagom till julhandeln 1964 – och SVT:s tittarsiffror.
En läsare som önskar sig en piffig liten presentbok med rosaskimrande texter om sin barndoms favorit-tv gör bäst i att leta vidare. Svedjedal skriver en avundsvärt jargong-fri och lättläst prosa, men ”Den rätta knycken” är likväl främst ett litteraturvetenskapligt verk.
Knappt något verkar ha förändrats sedan Tjorven och Båtsman sprang runt på den lilla steniga holmen Saltkråkan
Däremot väntade jag mig inte en bok som skulle spegla min egen samtida populärkultur i så hög utsträckning. Knappt något verkar ha förändrats sedan Tjorven och Båtsman sprang runt på den lilla steniga holmen Saltkråkan i Stockholms yttre skärgård och ställde till det för den drumlige författarförmågan Melker Melkersson.
Skulle man till och med kunna tala om ett Saltkråkans fiktiva universum? Svedjedals svar är ett eftertryckligt och uppfriskande osentimentalt ja.
Affärslogiken som styrde ”Vi på Saltkråkan” från bakom kulisserna är i stort sett identisk, om än inte skalenlig, med de ekonomiska kugghjul som driver multinationella mediavarumärken som Marvel Cinematic Universe och Star Wars.
Tv-seriens omfattande publik- och kritikerframgångar, som bland annat upprätthölls av att skådespelarna Maria Johansson och Louise Edlind ställde upp på tidningsintervjuer in character som Tjorven respektive Malin (motsvarande idag hade nog varit cosplay på nördmässor), sporrade produktionsbolaget Artfilm till att spinna vidare på det fiktiva universumet i ett gäng filmuppföljare.
I samband med att jag läser ”Den rätta knycken” spelar jag igenom ”Star Wars Outlaws”. Tv-spelet, som gör sig av Jedi-riddare och i stället lägger allt fokus på en helt vanlig stjärnpirat, är en hormoninjektion rakt in i det intergalaktiska krigets borttynande hjärta. Spelet bygger vidare på ett fiktivt universum som vid det här laget, sjuttioelva filmer och minst lika många serier, tv-spel, pekböcker och Lego-byggsatser senare, känns hopplöst utspätt.
När varumärket ”Saltkråkan” på ett liknande sätt höll på att tunnas ut av för många upprepningar ruskade man liv i publiken genom att byta huvudrollen från Tjorven – som höll på att bli vuxen – till Malins dotter Skrållan (Kajsa Dandenell). Som ytterligare stimulansåtgärd gav man viktiga roller i ”Skrållan, Ruskprick och Knorrhane” (1967) till Hasse och Tage, Sveriges främsta biljettkassegiganter under 60-talet.
Genren fick slagsida åt buskis, och tävlade mot ”Åsa-Nisse i agentform” på biorepertoaren.
”Vi på Saltkråkan”-serien var så framgångsrik att Astrid Lindgren började betraktas som en ”filmförfattare” vilket underströks ytterligare av ”Här kommer Pippi Långstrump” (1969) och ”Emil i Lönneberga” (1971). En evig kommersiell karusell. Nyupplagor, filmpremiärer.
De olika medierna smältes ihop eftersom tie-in-upplagan – böckerna som ackompanjerade respektive filmsläpp – illustrerades med filmstillbilder i stället för originalteckningar. Allt detta äger rum överallt idag på en betydligt större skala. Vilket såklart bara ökar värdet på Svedjedals text.
Den kommer att vara ett ovärderligt redskap när det blir dags att plocka isär nästa års nyinspelning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Min egen elds kurir: Harry Martinsons författarliv” av Johan Svedjedal
LÄS MER:Recension: "Att skriva liv" – Johan Svedjedal
LÄS MER:Recension: Tänkarens testamente” av Jessica Schiefauer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
