Europa balanserar vid brytpunkten mellan medeltida vidskepelse och rationellt vetenskapande. Klövfotade Hin håle stryker alltjämt runt i kontinentens djupa urskogar med sin ludna svans i släp, men samtidigt vänder matematikern och fysikern Galileo Galilei (1564–1642) ut och in på mänsklighetens förståelse av sin egen plats inom världsalltet.
Den namnlöse Tänkaren föds i slutet av 1500-talet in i en välsituerad men emotionellt kylslagen fransk tjänstemannafamilj. Han blir omedelbart bortlämnad till en äldre släkting. Pojken är psykiskt skör och klent byggd, men samtidigt uppvisar han tecken på hög intelligens och nyfikenhet. Han skiljer sig på många sätt från sin samtid; han tycker att religiösa spekulationer om gudomlig försyn och demoner är snömos. Den av kyrkan godkända Aristoteliska vetenskapsläran bygger på önsketänkande, inte empiri. Bli jurist som farsgubben? Nej, människornas lagar grundar sig inte på naturens eviga principer, utan på maktkoncentration och pengar.
Men Tänkaren är inte utan ambitioner, tvärtom. Hans avsikt är snarare att blottlägga kärnan i det som han betraktar som tillvarons främsta mysterium: Vad är förbindelselänken mellan kropp och själ?
Jessica Schiefauers historiska utvecklingsroman ”Tänkarens testamente” är en florstunt fingerad återberättelse av den franske filosofen René Descartes (1596–1650) snärjiga levnadsöde, som gick från de myllrande centraleuropeiska kulturmetropolerna i Frankrike, Tyskland och Holland till ett vinterkyligt Stockholm där den femtiotre-årige rationalistiska portalfilosofen en råkall morgon åkte på en släng dödlig lunginflammation. Ibland sägs det skämtsamt att Sveriges främsta bidrag till filosofihistorien är att ha dödat Descartes.
Schiefauer söker med ljus och lykta efter kopplingar som ska hjälpa en samtida läsare.
Descartes menade att det finns en ”kärna” gömd inuti människan som bär på det sanna, okroppsliga jaget. Tanken går hand i hand med vår tids upptagenhet vid ”autenticitet”, att det någonstans finns ett äkta jag. Hur ofta hör man inte kändisar och politiker urskulda sig med att ”det där är inte mitt riktiga jag” efter att ha blivit ertappade med att heila på svågerns svensexa eller med att dela recept på kannibal-carbonara på Facebook?
Schiefauer söker med ljus och lykta efter kopplingar som ska hjälpa en samtida läsare. När Tänkaren ställs inför rätta för att ha använt maskintekniska termer för att beskriva guds yppersta skapelse, den mänskliga kroppen, går det att dra paralleller till cancelkultur.
Perspektivet är tydligt förankrat i Tänkarens torrt redogörande stämma. Som mest intressant blir det när världens materiella oreda tränger sig på; när Tänkaren får sin första erektion får han dåndimpen, och när han fastnar i ett värdshus under en snöstorm tvingas han förhålla sig till en husas oförblommerat sexuella närmanden. Obehagligt, men också buskisroligt.
Läsningen blir ändå lite väl mycket som att upprepa en humaniorakurs. Torrt och långrandigt, inte minst om man redan har koll på historien sedan tidigare. Jag blickar längtansfullt upp mot Svante Nordins knarriga gamla filosofilexikon. Han var åtminstone kortfattad och koncis.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”En liten roman” av Lars Norén
LÄS MER:Recension: ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass
LÄS MER:Recension: ”Växla ringar med mörkret”av Bruno K. Öijer
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
