Robert Azar: Recension: ”Det finns liv här” av Elise Karlsson

I en rad kritikerhyllade romaner har Elise Karlsson kastat ljus över relationsmönster och ensamhet i samtiden. Hennes senaste bok "Det finns liv här" inleder en romansvit om Rinkebys utveckling från invigningen 1971 fram till i dag. I första delen är det sjuttiotal.

Boken är en kollektivroman om en brokig skara människor som ödet har fört till Rinkeby. Även de tidiga arbetarförfattarna lockades av denna icke-individualistiska romanform som belyser en grupp i samma habitat. Josef Kjellgrens "Människor kring en bro" från 1935, om arbetarna som byggde Västerbron i Stockholm, brukar räknas som den första svenska romanen i denna genre som Karlsson knyter an till.

Anslaget är friskt och realistiskt. I sin önskan att fånga en kollektiv erfarenhet har Karlsson trängt ihop ett myller av personer på bokens 269 sidor. Händelseförloppet består av flera delvis sammanflätade delberättelser. Förmodligen hade hon vunnit på att avgränsa sig till två eller tre huvudpersoner eller att, liksom James Joyce i "Dublinbor", skriva en novellsamling om människor i Rinkeby.

"Det finns liv här" efterlämnar en skön eftersmak precis som sjuttiotalet självt.

I inledningen får vi möta Dexter, en vinddriven amerikansk saxofonist på jakt efter lyckan. Sedan gör Yeliz entré, den intelligenta tonårsdottern i en familj med turkisk bakgrund. Rollen av den unga vänstersinnade och sociologi-intresserade kvinnan med ett böljande kärleksliv har tilldelats Kai. De många romangestalterna, som genomgående benämns vid förnamn, hade kunnat få ett djup om deras tidiga historia blivit mer levandegjord.

Romanens styrka ligger varken i handlingen eller i personteckningen utan i den livsbejakande skildringen av vardagslivet. Det är vardagen i Rinkeby på sjuttiotalet som utgör romanens fokalpunkt snarare än någon episk nerv i skeendet. För tidsfärgens skull har Karlsson smugit in sjuttiotalsrekvisita och andra tidstecken i texten. Det är alltifrån Kungsträdgårdens almar och statskuppen i Chile till Sundbybergsprologen och 1970 års kommunreform. Det är skickligt gjort men överraskningarna är få.

En behaglig doft stiger upp från sidorna. Över betongen, klätterställningarna och hemmafesterna vilar ett drömlikt skimmer. Efter läsningen minns jag mindre handlingen än lösa bilder som skummar runt på ytan av en socialrealistiskt skildrad verklighet. Med träffsäkra formuleringar fixerar Karlsson vardagens små charmer och kärlekslivets detaljer som lätt kan hamna under radarn.

"Hon tog ett fastare tag om Valentina, förde henne närmare sig. Valentina ryckte till lite och sedan ytterligare när hon märkte att hon stött till sitt vinglas."

Författaren har en blick för människans ensamhet:

"Gustav slog sig ner bredvid henne, höll armen om hennes stol. Det kändes som om han försökte visa att hon var hans, men hon orkade inte säga något om det."

Emellertid är stilen inte lika imponerande. De korta och vitala meningarna vittnar om berättarglädje men prosan belastas av satsradningar, grammatiska felaktigheter och andra skönhetsfläckar. Dessutom blir det lite väl mycket psykologi och beskrivningar av känslolägen i stället för att dessa suggereras genom gester och beteenden. Även Karlssons tidigare romaner är skrivna på samma pigga men slentrianmässiga stil som har höjts till skyarna av Stockholmskritiker.

"Det finns liv här" lämnar en skön eftersmak precis som sjuttiotalet självt. Men det omfattande persongalleriet är nog lite för klichéartat för att riktigt engagera läsaren. I sin lovvärda strävan att beskriva en bred verklighet har Karlsson hemfallit åt en schablonartad porträttkonst, vilken inte gör rättvisa åt den gåtfullhet som både är människans tröst och lidande.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Ironi för änglar” av Elis Monteverde Burrau

LÄS MER:Recension: ”Två vänner” av Per Wästberg

LÄS MER:Recension: ”Märket” av Fríða Ísberg

Robert Azar