Recension: ”Helga” av Bengt Ohlsson

Så blev det till slut Helgas tur att få komma till tals. Tjugo år efter den Augustprisvinnande ”Gregorius” har Bengt Ohlsson skrivit ännu en vidarediktning på Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Resultatet är hyfsat spännande, tycker Per Klingberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

”Landskapet som breder ut sig framför mig är mitt liv. Någon har just påstått att det döljer sig något förskräckligt där”. Två människor lever sida vid sida med varandra, år efter år. Kärleken finns där. Men redan från början finns där också lögnerna. De är kanske inte så många men de är inte heller triviala.

En flicka växer upp ovetandes om vem hennes egentliga far är. En hustru upptäcker att hennes make sedan många år bedrar henne. Vad händer när de lögnerna kommer upp till ytan? Kan många goda år tillsammans, all den ömhet och kärlek som också finns där, förmå den som har förts bakom ljuset att betrakta det hela med en förlåtande blick? Eller är det tvärtom så att sveket som uppdagats förgiftar också det förflutna, att också de vackra minnena befläckas?

ANNONS

Det är i det spänningsfältet Bengt Ohlssons nya roman ”Helga” utspelar sig. Tjugo år efter den Augustprisvinnande ”Gregorius” får vi här alltså ännu en vidarediktning på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Den gången återberättade Ohlsson händelseförloppet i Söderbergs roman från den förhatlige pastor Gregorius perspektiv. Söderbergs hycklare och våldtäktsman förvandlades där till en någorlunda sympatisk äldre man, vars upplevda hjärtproblem uppenbart var ångestreaktionen hos en man som innerst inne förstod att hans unga hustru bedrog honom.

Nu är det alltså Helga Gregorius som får komma till tals – men Ohlsson har kastat loss från de där heta sommarkvällarna vid sekelskiftets början och för oss in i trettiotalet. Någon ung kvinna är Helga inte längre. Det är länge sen älskaren Klas Recke övergav henne och hennes egna tre barn är alla vuxna. Dottern Signe har växt upp i tron att Gregorius var hennes far.

Här finns också en tendens att ta Söderbergs original i upptuktelse som jag känner mig tveksam till.

Doktor Glas tänker Helga överhuvudtaget inte på. Tills en främmande man en dag kontaktar henne – doktorns dagbok har nämligen kommit i dennes ägo. Och där framgår det att doktorn avsiktligt förgiftat pastor Gregorius. Var det kanske Helga som planterade idén till mordet hos doktorn? Så återvänder det förflutna med full kraft.

Och det hela blir för all del hyfsat spännande. Men hur mycket jag än uppskattar ”Doktor Glas” är jag inte säker på att jag någonsin känt behovet av att lära känna Helga Gregorius bättre. Hon fyller där så uppenbart funktionen av att vara en projektionsyta för doktorns egna begär, en förevändning att begå ”den stora handlingen” han inbillar sig ska ge mening åt hans liv. Det tillför inte så mycket att låta denna skissartade figur få åldras, äta bakelser och höra journalister berätta om det spanska inbördeskriget.

ANNONS

Här finns också en tendens att ta Söderbergs original i upptuktelse som jag känner mig tveksam till. Greppet fanns på plats redan i ”Gregorius”, där pastorn kunde skaka på huvudet åt doktorn och hans spleenfyllda dryckesbröder. Men där fyller det en uppenbar litterär funktion. Romanen gestaltar ju en något fyrkantig men också verklighetsförankrad man.

Självklart framstår flanörbrigaden som fjompiga för den som sitter vid människor på deras dödsbädd. Men det blir märkligt när Helga läser doktorns dagbok, som ju alltså får antas vara Söderbergs roman, och finner den förljugen och långrandig – ”de filosofiska utsvävningarna” gör ”ett melodramatiskt intryck” och kan hoppas över.

Okej. Det tycker inte jag. Jag kämpar också med att förstå den sympati Helga här visar inför sin döda make, som ”försökte komma mig nära på olika desperata vis”, med den Helga som i originalet beskrev hur han släckte hennes gudstro och våldförde sig på henne.

Kanske fungerar ”Helga” bäst om man helt enkelt inte funderar alltför noga på förbindelserna med Söderbergs original, utan betraktar det som en skildring av åldrande och resignation i egen rätt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Så blev Hjalmar Söderberg vår mest odödliga författare

LÄS MER:Recension: ”Föda åt min hämnd” av Bengt Ohlsson

LÄS MER:Recension: ”Noveller” av Shirley Jackson

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS