Den danske författaren Thomas Korsgaard har hyllats för sin romantrilogi om Tues uppväxt och sexuella uppvaknande på en fattig och avlägsen jylländsk landsbygd. Trilogin, som blivit översatt till flera språk och sålts till en filmstudio, jämförs ofta med skotska Douglas Stuarts ”Shuggie Bain”. Precis som Stuart och franska Edouard Louis debuterade Korsgaard mycket ung med sin berättelse om fattigdom, våld och homofobi.
Trilogin följer Tues uppväxt från tolvårsåldern i första till sena tonåren i den avslutande delen. Tue längtar till en värld där våldet inte ständigt hotar och där han kan komma ut som bög. I sista delen, som nu kommer på svenska med titeln ”Man skulle kanske ha varit där”, har han flyttat till Köpenhamn, där han kämpar för överlevnad, för kärlek och med att skriva sin debutroman.
Styrkan hos Korsgaard är den osentimentala skildringen av misär och våld i ett danskt klassamhälle som få vill kännas vid. Både den osentimentala tonen, teman och det karga språket är konsekvent genom hela serien. Trilogins avslutning är lika fläckfritt översatt av Helena Hansson som de två tidigare, ”Om någon skulle komma förbi” (2022) och ”En dag kommer vi att skratta åt det” (2024). Hanssons översättning håller balansen mellan att behålla danskans idiom och att ge språket en helt svensk språkdräkt.
Korsgaards berättarstil är kärv och rör sig på ytan vilket ger en deadpan-effekt när han skildrar familjens absurditeter
Det börjar med att Tue blir hemlös. Hans arbete som prenumerationsförsäljare av socialliberala morgontidningen ”Politiken” räcker näppeligen till en hyra. Till slut får han möjlighet att flytta in hos kollegan Victoria och hennes mor, stjärnarkitekten Merete Holgersen. Det är i deras paradvåning som en stor del av romanens klasskulturella krockar utspelar sig och det är dessa krockar som en stor del av romanens humor bygger på. ”Man skulle kanske ha varit där” får vissa drag av pikaresk eller skälmroman, en komisk genre där en vagabond rör sig genom olika ekonomiska skikt och hankar sig fram på mer eller mindre lagliga sätt, och som skildrar samhället ur ett ofta kritiskt underifrånperspektiv.
Korsgaards berättarstil är kärv och rör sig på ytan vilket ger en deadpan-effekt när han skildrar familjens absurditeter och skapar en skavande situationskomik. Precis som i de tidigare delarna finns det i ”Man skulle kanske varit där” en platthet i romanernas struktur och berättarstil. Det är en prosa som kännetecknas av korta meningar, där allt händer under ytan, mellan raderna och kapitlen – men också i kontrasten mellan den osentimentala stilen och det brutala innehållet.
Stilen är konsekvent, berättelsen ramlar även i sista delen vidare genom både missöden och katastrofer utan att riktig någonsin avsluta episoderna. Korsgaard presenterar den dramatiska höjdpunkten och går vidare till nästa berättelse utan att vänta in vare sig reaktioner eller konsekvenser – på samma sätt verkar Tue ramla vidare genom sitt livs katastrofer och höjdpunkter utan att låtsas om att det påverkar honom.
Språket blir för enahanda, de korta meningarna för orytmiska, de korta kapitlen för odynamiska.
Historien är berättad ur en aldrig definierad tidpunkt, men ett tydlig efteråt. Jaget som berättar skildrar en oerhört smärtsam uppväxt – men klar utan närvaro. Korsgaard skildrar vad Tue observerar runtomkring sig, mer sällan vad som händer inom honom. Distansen förstärks av de mikrokorta kapitlen – ”Man skulle kanske ha varit där” består av 74 kapitel på bara 275 sidor. Scener sveper förbi, registrerade som i förbifarten – fester, sexdebuten, våld, vänskap och fylla, allt får samma värde.
Jag förstår att stilen gestaltar hur normaliserat misär och våld är för Tue, när små misslyckanden, lustiga missöden och stora katastrofer får samma proportioner i berättandet. Problemet är att det är en estetik som inte fungerar utan någon kontrast – vad romanen vinner i språklig gestaltning av Tues livskänsla, förlorar den i dynamik och proportioner. Språket blir för enahanda, de korta meningarna för orytmiska, de korta kapitlen för odynamiska. Det som är romanens styrka blir ironiskt nog också dess svaghet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den sista boken om mordet på Olof Palme”
LÄS MER:Recension: ”Autocracy, Inc” av Anne Applebaum
LÄS MER:Recension: ”Atlas song” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
