Kritiken mot förlaget Renates satsning på ambientlitteratur var ungefär lika oväntad som nyheten om att DN låser upp sajten inför USA-valet. Det vill säga: inte det minsta. Det går inte att ge ut fyra böcker inom en genre där litteratur ska vara ”som tapet” och ”helt befriad från handling, mening och storytelling” utan att en kulturskribent indignerat undrar om denna ”Liknöjd[a] amöbalitteratur” inte i själva verket är höjden av ironi (GP 7/3).
Efter att ha läst den drygt 90 sidor korta prosaboken ”Min flickvän har en gammal själ” av Anna Axfors, som tillsammans med Elis Monteverde Burrau, Ludvig Köhler och Martin Luuk utgör Renates personalstab, vet jag varken ut eller in. Är det ironiskt? Konstigt? Eller bara något helt annat? För den saken är säker: aldrig har jag läst något liknande.
Om boken som sägs vara utan handling går ändå att säga följande: Den utgår från en separerad kvinna som bor i eller nära Malmö med sina barn och en tjej som hon kallar sin flickvän, fast deras relation tycks platonisk. Kvinnan/jaget försöker skriva den perfekta texten medan hon läser Ulf Lundell, går till en HBTQ-certifierad psykolog och träffar en upptagen kille vars flickvän ”älskar Köpenhamn”.
Nej, jag tror faktiskt inte att detta kommer vara de skärmskadade hjärnornas räddning, och tyvärr inte heller litteraturens.
Just scenen med den upptagna killen, samt en passage där hon ska testa sig för ”alla könssjukdomar som finns” efter att ha legat med en amfetaminmissbrukare, hör till bokens mest händelserika delar. Vilket säger mer om bristen på intrig i övrigt. Mest är texten ett riktningslöst in- och utträde ur olika tankemässiga rum, ett associativt flöde som tycks ha skrivits utan efterföljande redigering.
Åtminstone tyder de många meta-kommentarerna på det, som ständigt påminner om textens tillblivelse. ”Jag vet inte om jag borde skriva det här” och ”Nu håller jag på att somna, kanske du också”. Det skänker visserligen en intimitet och vänskaplig ton, en känsla av att komma så pass nära texten att man vet när författaren tagit en paus från den. Men det gör också intrycket slappt. Varför ska man läsa en bok som i så stor utsträckning inte bryr sig om att bli läst?
Vore det här en vanlig roman hade jag anklagat Axfors för att i vissa stycken sakna respekt för texten, eller åtminstone ställa sig likgiltig inför den. Men jag misstänker att den oredigerade flödesskrivningen är ett medvetet grepp för att framkalla genrens sävlighet, och få läsningen att kännas som en väns osammanhängande tankar och berättelser ur sitt liv.
För det stämmer som Renate förlag påstår: Det här är litteratur som i stort sett saknar handling och framåtrörelse. Att den ändå är intressant är helt och hållet Anna Axfors förtjänst. Hennes råa, direkta språk (”Jag irriterar mig på att alla kläder är gjorda för tjocka människor”) och oberäkneliga ämnesbyten gör texten till ett dåligt sömnpiller. Tack och lov.
Tyvärr lär ambientgenren varken bli litteraturens eller de skärmskadade hjärnornas räddning. Om den oändliga tillgången till content och information nu har sabbat vårt fokus, som förlaget hävdar i sitt manifest, så tror jag knappast att lösningen är litteratur som skrivs för att påkalla så lite uppmärksamhet som möjligt.
Därför är jag glad att Anna Axfors till stora delar misslyckas. Bortsett från det brusreducerande utfyllningsmaterialet om disken som diskas och maten som äts och texten som redan skulle varit färdig, så är ”Min flickvän har en gammal själ” en bångstyrig liten bok som i sina bästa stunder erbjuder lika mycket underhållning som skärmarna den säger sig utgöra motsatsen till.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Symptom” av Isak Gröndahl
LÄS MER:De skriver litteratur att somna till
LÄS MER:Recension: ”En dag i öknen” av Anna Axfors
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
