Debatten om den svenska gangsterrappen har under de senaste åren gått i vågor.
Musikgenren är inte bara störst inom dagens popmusik, den är också mest oregerlig och många artister har minst en fot i det kriminella. Ofta är musik och liv, konst och verklighet svåra att skilja åt, det är till stor del från den spänningen musiken hämtar sin näring. Genren kan sammanfattas med orden ”bäst på att vara värst”.
Men ibland överträds gränser på ett oåterkalleligt vis.
I den här historien finns det några sådana händelser: kidnappningen av Nils ”Einár” Grönberg våren 2020, orkestrerad av Vårbynätverket. Och det ännu ouppklarade mordet på Einár i Hammarby Sjöstad, i oktober 2021, när artisten bara var 19 år gammal. Lilla Nisse.
Länge handlade den svenska debatten mest om hur medelklassen skulle förhålla sig till musiken, artisterna – och deras brott. Skulle de få spelas i radio? Skulle de få priser? Sverigedemokraten Tobias Andersson, då rättspolitisk talesperson för partiet, var efter mordet på Einár snabb med att lämna in en motion för att utreda om det fanns en koppling mellan musik och kriminalitet.
Detta påpekar journalisten Emil Arvidson i sin nya reportagebok ”Svensk gangsterrap”.
Arvidson är lugn, metodisk och översiktlig, och boken hett efterlängtad. Medan jag själv förvandlats till en levande inkarnation av det där memet med den rödögda utredaren i skrynklig skjorta som står framför en överfull anslagstavla och ser samband överallt – har Arvidson tagit ett välbehövligt steg tillbaka.
Drillen är förstås extra viktig här, då musiken så tydligt gick från att handla om brott – till att framkalla dem.
Boken är delad i två delar: före och efter mordet. Arvidson närlyssnar på låtar, går på rättegången mot Vårbynätverket, han kollar på rappares livesändningar på Instagram, han läser förundersökningsprotokoll och Encrochattar, intervjuar politiker, musikproducenter, artister, advokater, journalistkollegor och så vidare.
Men han visar också på den svenska gangsterrappens plats i musikhistorien. För musikens kopplingar till gängtillhörighet och brott är naturligtvis inget nytt. Den löper från Jamaica på 60-talet via Chicagos drillscen på 2010-talet fram till i dag. Drillen är förstås extra viktig här, då musiken så tydligt gick från att handla om brott – till att framkalla dem.
Detta skedde i tätt samspel med Youtube och en jävligt knackig inspelningsutrustning som lade grunden för ett mörkt och smutsigt sound. De dova basgångarna är ett annat kännetecken. Drillen importerades till UK och sen till New York där Pop Smoke blev både profet och martyr. I dag, som Arvidson konstaterar, finns det varianter av drill över hela världen och musiken muterar blixtsnabbt.
Här nånstans kommer den svenska scenen in i bilden och med den det faktum att två av Sveriges största rappare – Yasin och Haval – dömdes för inblandning i kidnappningen av ytterligare en, Einár. Vad i...
Och vad med att Dumlee som var med Einár natten när han dog, själv blev mördad den 25 december förra året, i något som liknade startskottet för en ny och mycket häftig våldsvåg i Stockholmstrakten?
Men det intressantaste med Arvidsons bok är, skulle jag säga, den mediehistoriska biten. Det vill säga hur mediernas specifika utformning har bidragit både till hur musiken har låtit och hur den har spridits. Soundcloudrappen är förbi sen länge. I dag görs låtar för att funka på Tiktok.
Samtidigt sitter följarna som klistrade. Samtidens sug efter true crime gör oss till äckliga vampyrer.
Samtidigt har man sina egna kanaler dit fansen hittar på egen hand. Därför är artisterna noll beroende av skivbolag, distributörer, av att spelas i public service eller motta erkännande och priser från etablissemanget. Att de blir bannlysta har därmed ingen funktion, menar Arvidson, och hänvisar till en intervju med Yasin – det bara fördjupar klyftan.
I den uppmärksammade reportageboken ”Tills alla dör” är Diamant Salihu inne på sociala mediers roll både i lanserandet av så kallade gangfluencers och i upptrissningen av konflikter. I Arvidsons bok är den bilden fullt utvecklad. Skvaller sprids som en löpeld. Kommentarsfält exploderar. Någon syns i en bil utanför motståndarnas t-bana med en viss låt i bakgrunden, och så är det igång. Kontona är ”endast i underhållnings syfte” och långt borta från traditionella mediers ”god publicistisk sed”. Väldigt långt borta.
Samtidigt sitter följarna som klistrade. Samtidens sug efter true crime gör oss till äckliga vampyrer.
Jag brukar gå tillbaka till Mats Nileskärs intervju med Yasin från kåken 2019. Den har Arvidson också hittat: ”Grejen är att vissa måste röra elden för att veta att det bränns. Andra behöver bara se en annan man brinna för att veta: det där bränns. Jag är den brinnande mannen.”
Arvidson avslutar boken med en mycket tacknämlig lista låt- och lästips för varje kapitel. Och jag kan glädja nörden med att den amerikanska sociologen Forrest Stuarts viktiga bok ”The Ballad of the Bullet” från 2020 precis har utkommit i svensk översättning, på Daidalos förlag: ”Äkta. Drill och gängkultur i uppmärksamhetsekonomin”.
Det är bra för här finns ett veritabelt kunskapsglapp att fylla.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Guldmunken får mig att vilja ligga med ett fotbollslag
LÄS MER:Äntligen kan vi prata om gangsterrapen på riktigt
LÄS MER:Yasins konst står på egna ben
LÄS MER:Emil Arvidson tecknar historien om svensk gangsterrap
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
