Den norska författaren Hanne Ørstaviks nya bok har samma färg som mitt provisoriska pass: den är alldeles skär. Och på sätt och vis passar det bra. Detta är verkligen en form av tillfälligt – och väldigt dyrbart – dokument. På omslaget står det roman – men texten som den här bokens jagberättare skriver är snarare en typ av journal. Förvisso är hon romanförfattare, men nedtecknandet av vardagen och återblickar och reflektioner är det enda skrivande hon är förmögen att ägna sig åt medan hennes älskade tynar bort i vad som visar sig vara cancer.
Men det börjar i en annan aspekt av den rosa färgen: kärlek. Och kärleksbetygelsen ”ti amo”, som är italienska för ”jag älskar dig”. Det är en stor kärlek det handlar om. Men också om vad frasen döljer – och vilka andra möjliga utsagor som den ersätter:
”Jag älskar dig. Vi säger det till varandra hela tiden. Vi säger det, i stället för att säga något annat. Vad skulle det ha varit? Du: Jag håller på att dö. Vi: Lämna mig inte. Jag: Jag vet inte vad jag ska göra.”
Jagberättaren är alltså den norska författaren. Bokens du är hennes man, och tillika författarens italienska förläggare, som hon lever tillsammans med i Florens. Deras kärlek verkar så ny, så underbar. De har nyss flyttat till en ny lägenhet. Men på en resa till Venedig redan innan flytten börjar magsmärtorna. Sedan kommer sjukdomsbeskedet.
Ja, det är som ni hör en oerhört sorglig berättelse, detta. Sorgen, skräcken, förtvivlan (hon), förnekelse (han) – allt går här hand i hand med den kärlek som förenar dem. Ändå är den underbar att befinna sig i som läsare.
Vid orden ”ti amo” ploppar som på beställning (förlåt, kära läsare) Laura Branigans powerballad från 80-talet upp och börjar dåna i mitt huvud. Men Hanne Ørstaviks ”ti amo” är i så fall antitesen till den låten. Den är i alla fall allt utom bombastisk. I stället är den återhållen och kondenserad – närmast lapidarisk.
Förvisso befinner den sig på bristningsgränsen. Samtidigt är den berättad så lugnt och metodiskt, liksom vardagsnära och enkelt att man baxnar. Det är med andra ord formen som är dess räddning.
För Hanne Ørstavik – som alltid översatt från norska till svenska av Lotta Eklund med stor närhet och precision – behärskar sina litterära medel också i det lilla.
En koncentration och förtätning som – trots att det är förkrossande – det är underbart att befinna sig i som läsare.
Och hur ska en författare göra när verkligheten kommer i vägen? Hur ska hon skriva när hon inte kan uppgå i fiktionen som hon brukar?
För denna grannlaga uppgift tar Hanne Ørstavik hjälp av Birgitta Trotzig, som skriver såhär i ”Språksvårigheter”:
”Inför vad som verkligen, i livet, händer mig drabbas jag av tystnad, /---/ Den verkliga händelsen slår ner i mig alltför tung, komplicerad, överväldigande ogripbar, och förvandlar allt tal, all direkt återgivning till ett overkligt lövprassel”.
Det är precis där vår författare befinner sig, och försöker att (återigen Trotzig) ”med orden komma i kontakt med den verkliga händelsen, nå den, komma in i den, få värme av den.”
Oaktat dödsallvaret i detta är det naturligtvis extra spännande att läsa en författare reflektera över sitt skrivande på det här viset i en tid när det förment självbiografiska tycks ha trängt in i vartenda litet skrymsle av litteraturen.
I just det här fallet är det dock inte en fråga om självbiografiskt eller ej, utan om konsten som en typ av sanning i vidare bemärkelse. Därför läser jag ”ti amo” också som en bok om skrivandets och konstens förutsättningar.
Och det fragmentariska är inte där för att, som så ofta är fallet, täcka över det faktum att det inte hänger ihop, utan skapar en koncentration och förtätning som – trots att det är förkrossande – det är underbart att befinna sig i som läsare.
Berättarjagets omsorger och tålamod tycks oändliga – och som sådana svåra att förstå. Hur orkar hon? Mindre svår att förstå är den passion som drabbar henne under en jobbresa till Mexiko och som dundrar genom hennes underliv när hon möter en man. För det är en passion som handlar om allt utom att vänta på döden tillsammans med en man som förnekar att det är just döden han väntar på.
Vissa saker är omöjliga att berätta. Skamliga, desperata. De får i stället plats i den här boken.
Alldeles liten är den. Ömsint, osentimental, benhård.
Och ändå rymmer den så mycket.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi är visst här för att ha roligt
LÄS MER:Recension: ”Love Me Tender” av Constance Debré
LÄS MER:Cormac McCarthy var killarnas favorit
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
