De senaste fem åren har det inkommit tio Ivo-anmälningar mot Auroramottagningen på Östra sjukhuset. En av anmälningarna är skriven av Julia.
När GP ringer upp och berättar att vi sett hennes anmälan och undrar om hon vill berätta hur hon upplevde det svär hon till.
– Åh fy fan!
Hon berättar att hon fortfarande blir alldeles darrig av att tänka på det.
– Katastrof. De spelar på rädsla och ångest. De säger att Aurorabarnmorskan har KBT-utbildning men jag upplevde bara härskarteknik och skrämseltaktik. Det gick ut på att hon skrämde upp mig med vad som är farligt med kejsarsnitt.
Julias rädsla började redan i tonåren och förvärrades ytterligare efter en relation där hon utsattes för sexuella övergrepp. Hon har även gått igenom flera missfall varav ett blev komplicerat och smärtsamt.
För Julia är minnena från Auroramottagningen smärtsamma och hon vill vara anonym. Egentligen heter hon något annat.
Samtalen med Aurora förvärrade hennes mående
En psykolog som träffade Julia i början av graviditeten bedömde att hon led av stark vaginal förlossningsrädsla av fobisk karaktär samt PTSD-relaterad vaginal förlossningsrädsla. Hon hade som förväntat hög anspänning, förhöjd ångestnivå och så kallade flashbacks.
Julia försökte därför tidigt få kontakt med Auroramottagningen, men kallades först i vecka 29. Hon berättade sin historia för Aurorabarnmorskan som också fick ta del av psykologens utlåtande, samt remisser från Julias barnmorska och läkare på MVC som båda var oroliga för hennes mående.
– Veckorna krymper och krymper. Barnet måste ut och det går inte att kräkas ut det. Det är en panikkänsla för en person som mig, berättar Julia.
Julia och barnmorskan träffades ytterligare fem gånger, men Julia upplevde bara att samtalen förvärrade hennes mående. Under ett av samtalen när hon försökte beskriva sin rädsla svarade Aurorabarnmorskan: “Varför skaffar du barn om du är så rädd?”
– Känslan där var att hon redan hade bestämt sig. Jag skulle inte få något planerat kejsarsnitt.
Panikattackerna blev allt fler. Både hemma och i samtalsrummet med barnmorskan. Hon erbjöds ett förlossningskontrakt, men det hjälpte inte.
– Det var inget alternativ för mig då jag varken kunde tänka mig att ”prova på” vaginal födsel eller genomföra ett akut kejsarsnitt på grund av min extrema rädsla.
– I slutet när jag höll på med alla de här mötena låg jag bara hemma på golvet och stirrade upp i taket. Jag kunde inte formulera meningar. Det var som bomull i hjärnan. Min partner blev väldigt rädd för hur jag mådde.
”Hon verkade tycka att jag var konstig”
Julias värden, som kontrollerades regelbundet hos MVC-barnmorskan, försämrades och en läkare sjukskrev henne, berättar hon.
– Kroppen sa liksom bara ifrån.
Vid den här tiden hörde Julias MVC-barnmorska av sig till Aurora och frågade om de verkligen tänkt igenom beslutet ordentligt och läst journalerna. Men inte heller det hade någon inverkan på Auroramottagningens beslut.
– Till slut var jag så desperat att jag sa till Aurorabarnmorskan: då är det bättre att jag börjar skära upp mig själv, så blir jag det akuta fallet som läkaren tar.
Kände du så, att du såg det som en utväg?
– Ja.
Vad svarade barnmorskan på det?
– Hon bara tittade på mig. Hon verkade bara tycka att jag var konstig.
Julia började ringa runt till alla sjukhus hon kunde tänka på. I vecka 35 blev hon kallad till en läkare i Värnamo som godkände ett planerat kejsarsnitt direkt.
– När läkaren där tittade på mina handlingar så tyckte hon att det var jättekonstigt att jag inte hade fått kejsarsnitt.
I sin anmälan till Ivo beskriver Julia sin vånda. Hur hennes mående blev allt sämre. Hon skriver också att hon var väldigt orolig för hur stressituationen hon befann sig i under en stor del av graviditeten kan ha påverkat hennes barn.
Var det en stor stress för dig?
– Ja, självklart. Man vet inte hur det påverkar. I och med att det påverkade mina värden och hela min kropp. Det är klart att jag trodde att det skulle påverka barnet. Jag var också rädd att jag skulle putta ifrån mig barnet, att jag inte skulle kunna ta det till mig, om jag tvingades föda vaginalt för att jag var så rädd och hade sådan panik.
Hur gick det då?
– När jag fick ett beslut om kejsarsnitt gick helt plötsligt alla mina värden tillbaka till det normala på en vecka. Det var en lättnad och det var inga problem att ta till mig barnet.
Viktigt att visa patientgruppen respekt
Tomas Hylmö, legitimerad psykolog med KBT-inriktning, har lång erfarenhet av att behandla människor med PTSD på bland annat PTSD-centrum i Göteborg. När han får höra om Julias historia blir han bekymrad.
– Den här gruppen misshandlade kvinnor, där är det oerhört viktigt att visa dem respekt för att bygga upp deras självkänsla och integritet. Att utsättas för nya trauman som det blir av att träffa vårdgivare som inte respekterar en, det kan absolut förvärra PTSD:n.
På Auroramottagningen på Östra sjukhuset har flera i personalen en terapeutisk påbyggnadsutbildning och man beskriver själv behandlingen som KBT-inspirerad. Tomas Hylmö tror inte att det är KBT-behandlingen som är problemet utan att det handlar om det allmänna bemötandet. Patienterna blir bemötta som att det är orimligt att vara rädd fast det i själva verket är fullkomligt rimligt, säger han.
– Jag tror också att väldigt mycket av normerna och doktrinerna är skadliga här – att man måste föda vaginalt till varje pris. Och jag har ju inte data här men jag skulle ju fråga mig varför vi är så himla konservativa med snitt i Sverige. Lätt för mig att säga som inte är doktor men psykologiskt så är det ju värdelöst.
Aurora: Det är ingen tvångsvård
GP har pratat med ytterligare två kvinnor som också lider av PTSD och som upplevt att mottagningen inte tagit deras diagnos på allvar. Ännu fler har berättat att de känt sig tvingade att genomgå den KBT-terapi som ingår i Auroramottagningens behandling av förlossningsrädsla, då kvinnorna upplever att beslutet om kejsarsnitt ligger i Auroras händer.
Men tvång är inget som Auroras ledning känner igen.
– Det är ett erbjudande att komma hit. Det är ingen tvångsvård, den här möjligheten finns när man är rädd. Det är klart att det inte går att bedriva någon typ av terapi när man har en kvinna som inte är villig att delta. Vi behöver ju hjälpas åt, säger Jenny Lysell Bengtsson, sektionsledare och ansvarig barnmorska på Auroramottagningen.
Så hur gör ni om det kommer en kvinna som inte är villig?
– Vi behöver ändå träffa kvinnan ett par gånger för att kunna göra en bedömning, oavsett hur delaktig eller inte hon vill vara. Är man väldigt rädd så tänker jag ändå att vissa saker kan vara hjälpsamma. Om kvinnan säger att hon inte vill ha hjälpen bokas hon av barnmorskan till en läkare inom gruppen för att belysa andra delar. Sedan tar man upp henne på Auroraronden och fattar beslut, berättar Jenny Lysell Bengtsson.
Men om kvinnan inte håller med om beslutet? Hon kanske själv har bedömt sina risker och då kommit fram till att kejsarsnitt är det som är bäst för henne.
– Jag kan förstå att man känner så eller skulle önska att det är så. Men det är ju sjukvård. Och ska man opereras så behöver man ju göra en bedömning och behöver se om det finns en indikation att göra det. Här kan man retoriskt tänka, hur skulle det vara med alla andra operationer? Skulle det vara på samma sätt att man gör en egen bedömning; att nu vill jag ha den här operationen, och jag vill inte ta ställning till något eller prata med någon. Jag ser inte hur det skulle kunna vara på ett annat sätt. Förutom om man skulle ha en sjukvård där man väljer själv, säger Jenny Lysell Bengtsson.
En del kvinnor har haft med sig intyg från psykologer som säger att de bör beviljas planerat kejsarsnitt på grund av tidigare trauma eller risk för depression och psykisk ohälsa. Ändå har de nekats. Hur ser ni på det?
– Vi tar gärna in intyg från psykologer och samarbetar med dem i Regionhälsan. Men det är klart att som psykolog har man inte kompetens att bedöma om en person ska opereras eller inte. Man kan ju däremot bedöma vilka konsekvenser patientens mående får för patienten just nu eller så. Det är svårt att svara rent generellt, för de där intygen kommer på lite olika sätt. Och efter kortare eller längre kontakt. Så om en person träffat en psykolog vid ett tillfälle och vi sen får ett intyg, då tänker vi att det kan väga lättare än om det har varit en långvarig kontakt. Vi gör ju inte heller bedömningar efter ett samtal, säger Jenny Lysell Bengtsson.
Så ni går emot dem ibland då?
– Ja.
Vill hjälpa utan att bevilja kejsarsnitt
Under granskningen av Auroravården och det svenska kejsarsnittet har GP intervjuat ett 30-tal västsvenska kvinnor, och tagit del av långt fler skrivna vittnesmål. Många berättelser liknar varandra. Det är inte ovanligt att kvinnorna, under sin graviditet, har diagnosticerats med kliniska depressioner. Många av dem har varit oroliga att deras psykiska mående ska ha påverkat barnet i magen. Och ännu fler har önskat att vägen till ett kejsarsnitt hade kunnat få vara mindre smärtsamt än det visade sig bli.
– Om det är något som vi önskar så är det att vi kan nå fram och hjälpa de här kvinnorna på ett annat sätt än med ett kejsarsnitt. Och vi vet att det går att jobba med sin rädsla och stress. Men kvinnorna måste vara mottagliga, säger Margareta Risenfors, vårdenhetschef på Auroramottagningen på Östra sjukhuset
Många av kvinnorna GP har talat med har inte känt sig mottagliga för den behandling Auroravården kunnat erbjuda – och nästan alla har genomgått ett kejsarsnitt till slut ändå. Vissa har varit akuta, vissa genom förlossningskontrakt, andra genom planerade kejsarsnitt på andra sjukhus.
Auroramottagningen i Göteborg säger att de försöker vara skickliga på att välja ut vilka kvinnor som ska få vilken hjälp. Vissa beviljas planerade kejsarsnitt på psykosocial indikation även på Östra sjukhuset, även om Jenny Lysell Bengtsson tycker att beviljandet av kejsarsnitt utan medicinsk indikation är problematiskt.
– Vi tänker ju att det är kortsiktiga beslut. Vår tanke är ju att om vi kan hjälpa kvinnor att få en bra förlossningsupplevelse, att det ska vara läkande på lång sikt. Någonting som kan generera positiva effekter på lång sikt även om det är jobbigt i stunden, säger Jenny Lysell Bengtsson.
Katastroftankarna kvar
För Julia har det gått tre år sedan hon var i kontakt med Auroramottagningen på Östra, men hon påverkas fortfarande av det som hände, säger hon.
– Jag lider av katastroftankar. Hemska tanke vad som hade kunnat försiggå i hjärnan om de hade tvingat mig till en vaginal förlossning. Jag vet inte hur jag hade hanterat det faktiskt. Nu finns det trots allt positiva tankar för att kejsarsnittet var jättefint och människorna i Värnamo var jättetrevliga och lugnade mig. Så de tankarna finns som ju ändå är lite positiva. Men även i dag när jag tänker på Aurora blir jag helt spänd. Det är jättejobbigt.
Upplevelsen av Aurora har även fått henne att ge upp tanken på fler barn.
– Jag kan inte tänka mig att gå igenom samma hemska bemötande och livegna känsla igen. Det är mycket tråkigt eftersom min partner väldigt gärna vill ha fler barn.
LÄS MER:Hade inte medicinskt skäl för snitt – tarmen sprack
LÄS MER:Vårdens tävlingsmoment: Minska antalet kejsarsnitt
LÄS MER:Förlossningsläkaren: ”Att neka ett kejsarsnitt är förmynderi”
LÄS MER:Experten: Stress innan födseln påverkar fostret
LÄS MER:Ryktet: Hit ska du inte gå om du vill ha kejsarsnitt
LÄS MER:Aurora i Göteborg överrepresenterade hos Ivo
LÄS MER:Klinikernas egna enkätsvar – därför beviljas inte snitt
LÄS MER:Professorn: ”Finns inga fördelar med att födas med kejsarsnitt”
LÄS MER:”Där forskning och riktlinjer saknas frodas orättvisa lätt”
LÄS MER:Pålästa patienter utgör inte en fara för vården
LÄS MER:Jag tvingades föda vaginalt och det blev ett trauma för livet
LÄS MER:Att förminska de gravidas ångest är inte att lyssna på
LÄS MER:Varje kvinna måste få bestämma över sin kropp
LÄS MER:Tvinga inte på blivande mammor en förfärlig upplevelse
