Min vän i arbetslokalen säger att han vet allt om mig. På min mans födelsedag, innan jag hade hunnit säga något, slog han fast att jag hade köpt en varm tröja i födelsedagspresent till maken och att vi skulle gå ut och äta på kvällen. Han nämnde till och med namnet på restaurangen som jag förväntades ha beställt bord på. Jag fräste rebelliskt att jag faktiskt hade köpt en overshirt och inte en varm tröja och att vi skulle äta på en helt annan restaurang. När jag kom till lokalen nästa gång var det dags igen. Han ”visste” tydligen att jag och min man skulle sälja sommarhuset snart och köpa en lägenhet utomlands, där jag skulle sitta på balkongen med fötterna i solen och skriva medan min man var ute och spelade golf. Jag fnyste föraktfullt åt sådana människor.
Det är något med att han är så nära att ringa in mig som stör, för det är klart att vi har pratat om den där lägenheten i värmen, men då har jag tänkt att jag inte skulle ha en lägenhet i Spanien på samma sätt som andra har en lägenhet i Spanien. Vi skulle inte köpa i ett område där andra svenskar bor till exempel och min man kanske inte skulle spela golf hela tiden. Går det att köpa en lägenhet i Spanien ironiskt? Oklart.
Jag vet inte varför jag letar desperat efter sådant som särskiljer mig från den välmående medelklassen när det knappt är någon skillnad.
När jag promenerar i Vasastan i Göteborg dras min blick obönhörligt till alla jämngamla som bara nästan är som jag. De har glasögonbågar av ett bra märke (mina är från Chanel), svarta kläder och trendig frisyr (mannen har snaggat på sidorna och bakåtstruket på hjässan, för att täcka det kala). När jag passerar dem vid tvåtiden på lördagen har de hunnit träna ett pass på SATS och efter det varit förbi NK och köpt en ny rutig halsduk. De har handlat sitt initierade vin och något gott att äta till kvällen, kanske ett närodlat lamm, på Saluhallen. Nu ska de bara ta en cappuccino med en italiensk cannoli till, innan de tillbringar resten av dagen i den rymliga våningen med att röra i grytorna (med ett glas rött på den rostfria bänkskivan som sällskap). Framåt sjutiden kommer det hem ett trevligt par, som har bra jobb, kanske på en arkitektbyrå eller någon kulturinstitution. Paret stannar inte längre än till klockan ett, och om de bälgar i sig av 250-kronorsflaskorna som vore det starkbärs sägs det inget om det. Vännernas alkoholism är trots allt inte så allvarlig att det stör.
Jag vet inte varför jag letar desperat efter sådant som särskiljer mig från den välmående medelklassen när det knappt är någon skillnad. För att sätta guldkant på tillvaron är väl ändå inget fel – om man också bryr sig om Ukraina och miljön? Tydligen. För jag koketterar med att jag inget vet om vin. Jag säger att jag är från Biskopsgården fast jag bara är född där. Jag fick faktiskt ett utbrott på den bälgande vännen. Jag vågar vägra cannolin. Små protester i det lilla som inte leder någonvart och inte gör mig mindre förutsägbar alls, bara tvärtom.
Lyssnar på: Hannes med ”Stockholmsvy”. Om och om igen, går inte att sluta. Vilket gung.
Ser på: ”The patient” på Disney plus med Steve Carell. Vansinnigt spännande, roligt och gripande om psykologen som kidnappas av sin seriemördande patient.
Gör: Så lite med julen som möjligt.
Fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Vad hade hänt om jag blivit religiös?
LÄS MER:Bara de äventyrliga och självsäkra har en chans
LÄS MER:Hur kan kändisar få vänner så lätt?
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
