– Vi började direkt på måndagen när alla bombningar startade. Vi tittade på varandra och sa, låt oss laga mat till de som flyr, säger Khodor al Akhdar, en av personerna bakom restaurangen och biblioteket Barzakh i kvarteret Hamra i centrala Beirut.
– Vi tog pengar ur egen ficka först men fick nästan omedelbart in donationer, säger han.
Han sitter på en stol med en dubbelvikt smörgås i handen och tar för första gången en paus från dagens matlagning. Den senaste veckan har restaurangen fyllts med volontärer som tillsammans lagar och paketerar mat till familjer som sökt tillfälligt skydd i skolor. Runt 800 skolor och andra lokaler landet över har nu öppnats för människor på flykt.
Så många som en miljon, en femtedel av landets befolkning, beräknas ha lämnat sina hem på grund av de pågående attackerna. 350 000 av dem räknas nu som internflyktingar. Mer än 1000 människor har dödats bara under de senaste två veckorna, 87 av dem barn. Förra måndagen var den dödligaste dagen i Libanon på nära tjugo år. Huvudstaden Beirut, likt andra städer och mindre orter runtom i landet, är nu full av familjer som lämnat sina hem.
– Första dagen gjorde vi 100 måltider, sedan 800. Nu gör vi upp till 2 000 mål per dag, säger Khodor al Akhdar.
Barzakh har slagit sig samman med Ahla Fawda, en grupp som mobiliserat för utsatta individer i Beirut sedan 2013. Idag kokar de ris i Barzakhs kök och hämtar stora grytor med bazella, en maträtt med gröna ärtor och tomat, några kvarter bort hos Ahla Fawda.
– I vanliga fall driver vi en butik för personer som inte har råd att handla i matbutiker. De tar med sig sitt skräp och byter det mot matvaror. Sedan återvinner vi skräpet, säger Imane Assaf, Ahla Fawdas grundare.
– Det handlar om respekt för människors värdighet, säger hon.
Joudy får styrka genom att laga mat åt andra
Inne i den lilla butiken håller två kvinnor på att dela ut matvaror. ”Har ni tillgång till gas, möjlighet att laga mat?” frågar de en man som kommit in. ”Okej, bra,” säger de och börjar ge honom ris, kikärtor, nudlar och socker från hyllorna.
Så kommer en annan man in, i sjuttioårsåldern och med en bar flint på huvudet. När han fått sina matvaror håller Imane Assaf fram en flaska schampo med ett leende.
– Vill du ha denna? Du kanske behöver den mer än mig? skojar hon.
Två ungdomar, båda kemistudenter och volontärer, tar en bil och kör bort till Imane Assafs lägenhet. Där har Joudy Escobar, en kvinna från Filippinerna som arbetar i hushållet, precis lagat färdigt den första omgången av bazella.
– Jag har varit i Libanon i trettio år! Det är mitt andra hem. Det är fruktansvärt att se vad som sker, säger hon.
– Det som ger mig styrka är att laga mat, att hjälpa människor på något sätt. Det är så jag kan ta mig igenom det som sker, säger hon.
Joudy Escobar berättar att hon var med under kriget mellan Israel och Hizbollah 2006, då israeliska bombningar förstörde stora delar av Beiruts södra förorter, områden i södra Libanon och infrastruktur i flera delar av landet. Precis som idag tvingades nära en miljon människor på flykt.
– Men det som sker nu är annorlunda. Då kunde alla hitta skydd, de hade mat att äta. Idag är det inte så, säger Joudy Escobar.
Redan innan de pågående bombningarna startade befann sig Libanon djupt nere i en ekonomisk kris, något som påverkat alla delar av samhället. Enligt en ny rapport från Världsbanken har fattigdomen tredubblats de senaste tio åren och ligger nu på 44 procent. Landet är dessutom i ett politiskt dödläge, med en tillfällig regering som saknar mandat att ta stora politiska beslut.
I allt detta är Libanons civilsamhälle oersättligt. Just nu gör civila initiativ mycket som ingen annan tar sig an. Omedelbart när konflikten skruvades upp började en mobilisering landet över, via Whatsapp och redan existerande nätverk. Restauranger släppte allt och började distribuera mat, idrottsföreningar och kulturella mötesplatser började samla in kläder och hygienprodukter. Privatpersoner köpte in madrasser och lämnade till människor på flykt.
Precis så som saker ofta fungerar i Libanon. Här och nu, omedelbart, utan att ödsla för mycket tid på att överlägga och planera.
Maratonorganisatörer distribuerar medicin
– Vi har gått igenom många sådana här saker förut, så vi visste vad vi skulle göra, säger May el Khalil, grundaren till Beirut Marathon.
Hon står mitt på en skolgård i Basta, en av Beiruts stadsdelar. En grupp barn spelar fotboll bakom henne, några vuxna sitter på låga skolstolar som tagits ut på gården. Omedelbart när flykten från de attackerade delarna av landet startade släppte alla på Beirut Marathon vad de hade i händerna.
– Vi hörde oss för var vi kunde hjälpa till och blev hänvisade till denna skolan. Det startade spontant, nu håller vi på att skapa ett system för hur allt ska fungera, säger Lana el Khalil, May el Khalils dotter, som är designer och driver en djurskyddsförening.
Hon sitter vid ett stort bord fullt med påsar med medicin. Tillsammans med en av sina kollegor från designkontoret stämmer hon av så att alla får den påse de ska ha. De googlar och jämför generiska namn, bockar av på en lista med olika personers medicinering. I påsen ligger medicin för cancer, högt blodtryck, värk och oro. Familjerna som tvingats söka skydd i skolor tillhör landets allra mest utsatta.
– Just nu är vi i chock, det kommer bli svårt när dammet lägger sig. Familjerna här bär på så mycket trauma, säger Lana el Khalil.
– Jag satt med en äldre dam tidigare, hon grät och sa att hon saknade sin trädgård. De andra tanterna försökte trösta henne, de sa att ”nu är vi din familj”, säger hon.
Liknande saker utspelar sig överallt i landet. Familjer som har möjlighet att betala har hyrt lägenheter eller hus för stunden. Men de bor ofta trångt, flera släktingar på små ytor. De som väntade in i det sista med att lämna sina hem är hänvisade till skolor. I Beirut och staden Saida i söder har en del tillbringat flera nätter under bar himmel.
Libanons runt en och en halv miljon syriska flyktingar och de minst 176 000 migrantarbetarna i landet har hamnat i en om möjligt svårare situation. Utan samma familjenätverk, ofta helt utan besparingar, har många flytt utan någon idé om var de kan söka skydd. Subrata Saha, en bangladeshisk journalist som bor i Libanon, berättar om olika platser där personer från Bangladesh sökt skydd. I Mkalles i utkanten av Beirut bor mer än 150 personer i en byggnad som ännu är under konstruktion, säger han, och i Saida befinner sig ytterligare 150 personer i ett annat hus.
Egentligen vill vi gråta, men det går inte att få ut alla känslor
I Bekaadalen, där majoriteten av Libanons syriska flyktingar bor, ofta i enkla byggen med väggar och tak av tältduk, har många familjer tagit emot släktingar från attackerade områden. Nahla al Abid och hennes man har nu 29 personer boende hos sig.
– Men det finns plats för fler. Det är sådan jag är, jag tycker om att ha människor runt mig. För mig är alla mina gäster, säger Nahla al Abid.
Historikern och läraren Charles al Hayek, som driver det populära kontot Heritage and Roots på Instagram, skrev härom dagen att solidaritet är ett djupt rotat värde i Libanons kultur. I tider av fred, säger han, har det handlat om att hjälpas åt i skördetid eller producera mat som räcker över vintern. I tider av krig tar det sig uttryck i direkta hjälp- och räddningsaktioner.
På måndagen, mitt i den strida strömmen av nyheter och varningar för nya attacker, dök ett foto upp på libanesiska social medier. Det visade en ung tjej med långt hår, klädd i en t-shirt med fotbollslaget Juventus. Hon var en av 45 personer som dödades i en bombning av byn Ain ed Delb utanför Saida. Intill fotot var en screenshot av hennes sista uppdatering på Facebook, där hon mobiliserade hjälp åt en familj på flykt med 18 medlemmar.
– Egentligen vill vi gråta men det går inte att få ut alla känslor, säger Khodor al Akhdar på Barzakh.
Istället fortsätter han organisera matlagningen på restaurangen, dag efter dag.
– Om det inte vore för sådana som oss så skulle många inte ha någon mat. Glöm inte att vi inte har någon regering, säger han.
Ungdomar lagar mat i storköket
I en annan del av stadsdelen Hamra ligger en nyligen upprustad lokal, som precis inretts med utrustning för storkök. Den tillhör organisationen Bedayati, som under flera år arbetat med ungdomar i Beiruts mest utsatta områden. Under pandemin såg de till att familjer som förlorat sitt levebröd fick mat. Nu lagar de dagliga mål mat till personer som flytt, och distribuerar till olika skolor via ett etablerat nätverk i området.
Det är strax innan lunch och lokalen är full, mestadels av ungdomar. Några skär gurka till den populära dippen khayar b laban, lik Greklands tzatziki. Andra hackar lök till huvudrätten, ris med kött och bönor. Flera av volontärerna är själva är på flykt undan de pågående bombningarna.
– En del av våra ungdomar sover ute på olika ställen i staden nu, och kommer hit och lagar mat med oss på dagen, säger Ghia Osseiran, en av Bedayatis grundare.
– Och en kvinna som kom till vår byggnad på flykt från sitt hem i stadsdelen Burj el Barajneh är nu med oss varje dag, säger hon.
Hon säger att det är sorgligt att se landets skolor stängda, och att många barn nu riskerar att förlora en hel termin. För Libanons elever skulle det ha varit skolstart precis nu när de intensifierade bombningarna startade.
FN lanserade på tisdagsmorgonen ett ”flash appeal”, ett nödfinansieringsupprop, tillsammans med den libanesiska regeringen för att kunna möta de akuta humanitära behoven. Organisationen har de senaste veckorna förberett sig för att hantera krisen och ge akut skydd till alla på flykt. 426 miljarder dollar behöver samlas in, sa FN-representanter på den tv-sända presskonferensen.
Hela Libanon befinner sig just nu i ett chocktillstånd. Trots att konflikten legat och pyrt under nästan ett år så har den senaste tidens eskalering skakat landet i grunden.
– Vi vet inte hur det kommer fortsätta framöver. Vi har tagit oss igenom den första veckan, men sedan vet vi inte vad som kommer ske, säger Khodor al Akhdar.
Ungdomarna och de andra på Bedayati kommer fortsätta laga och distribuera måltider.
– All solidaritet och den snabba mobiliseringen den senaste veckan gör mig hoppfull att vi kan klara den här krisen, trots de obevekliga attackerna mot oss, säger Ghia Osseiran.
LÄS MER:Libanons premiärminister ber FN om hjälp
LÄS MER:Kriget mellan Israel och Hizbollah – det här har hänt
