USA:s delstater är i valsammanhang färglagda i rött och blått. Det har ingenting med den ideologiska inriktningen att göra utan handlar om att färgerna en gång i några tv-sändningar skulle göra det lättare för tittarna att förstå. Blått och rött bet sig fast och är nu etablerat. Men istället för att rött markerar vänster och blått höger så är det här precis tvärtom. Republikanerna har röd färg och demokraterna blå. De gamla partisymbolerna från 1800-talet används också ofta: en åsna för demokraterna och en elefant för republikanerna.
Vilka delstater som faller in i vilken fålla är inte statiskt över lång tid. Stora förändringar har skett under årens lopp. Men räknat i ett kortare tidsperspektiv av tre eller fyra val är det rimligt att se ett mönster där väljarsympatierna är relativt stabila.
Det amerikanska valsystemet är indirekt och sker i flera steg. När väljarna lägger sina röster är det på kandidaterna, men samtidigt på elektorerna som senare avger sina röster varefter valresultatet formellt är klart i mitten av december. Kongressen bekräftar valresultatet i januari och presidenten svärs sedan in.
Väljarna tänker i allmänhet inte på den ganska komplicerade processen och det är först när det kör ihop sig – som valet 2000 då till sist Högsta Domstolen avgjorde till George W Bushs fördel mot Al Gore – som det blir tydligare. Men inte ens då finns ett aktivt intresse av att förändra valprocessen så att den kandidat som vinner flest antal röster nationellt även koras som segrare.
Så funkar elektorerna
2000 fick Al Gore fler avlagda röster än George W Bush men förlorade i antal avgörande elektorsröster. Samma sak upprepade sig när Hillary Clinton 2016 fick fler röster än Donald Trump men förlorade i elektorer.
Valsystemet bygger på att varje delstat har elektorsröster i förhållande till folkmängden. Konkret betyder det att elektorerna är lika många som delstatens ledamöter i representanthuset (som bygger på folkmängden) plus de två senatorerna (som är två för alla delstater oberoende av storlek och folkmängd). Washington DC har det lägsta antalet elektorer, tre stycken, trots att DC varken har ledamöter i representanthuset eller några senatorer.
Antalet elektorer revideras vart tionde år efter folkräkning. Vissa delstater kan förlora elektorer, som i år Kalifornien, Illinois, Michigan, New York, Ohio, Pennsylvania och West Virginia som blev av med en var. Texas kan däremot addera två och Colorado, Florida, Montana, North Carolina och Oregon lägga till en.
Delstaterna är indelade i kongressdistrikt, som kongressledamöterna i representanthuset i Washington representerar. Senatorerna representerar hela delstaten.
Här är det sedan länge även en politisk kamp om gränserna för dessa distrikt. Det kan handla om en gata eller ett kvarter som läggs till eller dras ifrån och därmed ritas den politiska kartan om till republikansk eller demokratisk fördel. Det starkaste partiet brukar vinna dragkampen om hur kongressdistrikten skall avgränsas eller utvidgas.
Vinnaren tar allt
Elektorerna för presidentvalet väljs i delstaterna på lite olika sätt i respektive parti. Det finns en dubbel uppsättning (en för demokraterna och en för republikanerna) med tanke på valutgången. Elektorerna är inte alltid formellt bundna att rösta på den kandidat som vunnit delstaten men i praktiken går de på den linjen. Det förekommer dock ibland att någon eller några väljer att rösta på någon annan som inte ens funnits med i valet för att markera sitt missnöje. Det händer då och då – senast i valet 2020 – men rör sig sällan om mer än ett dussintal totalt och har hittills inte påverkat valutgången.
Valsystemet är “vinnaren tar allt”, vilket betyder att minsta möjliga övervikt, med kanske bara en röst, fäller avgörandet. Den kandidat som segrar får alla elektorerna. Endast i två delstater – Maine och Nebraska – är valet proportionellt och elektorerna fördelas enligt valresultatet.
Valreglerna gör därför att det är just i de jämna delstaterna som den hårdaste kampen står mellan kandidaterna. Att svänga en delstat till sin egen fördel kan innebära att valet på det sättet avgörs.
Att satsa för mycket krut på delstater där opinionsläget redan på förhand visar på storseger eller rejäl förlust är i det läget en onödig ansträngning.
Men väljarna i de säkra delstaterna måste ändå hållas på gott humör och inte uppfatta sig som negligerade, mest av skälet att lågt valdeltagande kan förändra styrkeläget och att det redan nu gäller att förankra politiken som ska bedrivas från Vita huset. Att ödsla för mycket tid och pengar på delstater där det inte går att göra mycket åt valutgången riskerar däremot att ansträngningarna i de avgörande delstaterna blir lidande.
De senaste opinionsmätningarna visar en karta som domineras av blått och rött och där Donald Trump och Kamala Harris redan nu kan räkna hem säkra delstater. Men ingen av dem har i dessa delstater ännu tillräckligt med elektorsröster. Det finns sju delstater som markeras som vita, och som uppfattas som vågmästarstater där det står och väger mellan kandidaterna. Utan vinster i dessa osäkra stater kan varken Trump eller Harris segra i elektorsröster räknat. Det finns totalt 538 elektorer och minst 270 måste säkras för att vinna.
Vågmästarstaterna Pennsylvania, Arizona, Nevada, Michigan, Wisconsin, North Carolina och Pennsylvania kommer att få en massiv uppvaktning ända in i valdagen. Här tar Trumps och Harris egna opinionsmätare temperaturen även på små områden som kan vara med och avgöra när det kan handla om bara några hundra väljare som kan svänga resultatet i ena eller andra riktningen. Ingenting får då tas för givet på förhand.
LÄS MER:Event: Detta står på spel i USA-valet
LÄS MER:Hoten mot politikerna är en del av vardagen
LÄS MER:Harris fick ner Trump i försvarsställning i debatten
