Robert Laul: Gruppspelet – en färgsprakande fest

Be mig berätta om EM 2024, och jag kan prata i timmar. Be mig beskriva mästerskapet i en mening och jag…ser ut som ett frågetecken.

För hur ska denna smältdegel av intryck kunna sammanfattas rappt och enkelt?

Okej, gruppspelet 2024 i en enda lång mening: superstjärnorna floppar (Hey Jude), bryter näsan (guess who?) eller glömmer klippa tånaglarna och straffas av VAR (Romelu Lukaku).

Gruppspelet i en kortare mening: det är kollektivens och de centrala mittfältens EM.

Det mest slående här och nu är att slutspelsträdet har delat sig i en skräckhalva och en skrällhalva. Det är fullt möjligt att vi får den största sensationen sedan Grekland 2004: att Österrike går till final.

Jag är en principiell motståndare till skrällar av rent egoistiska skäl. Jag vill se de stora elefanterna drabba samman sent i turneringen med en kraft som sätter kontinentalplattor i rörelse. Men just Österrike är sympatiska. De symboliserar i mångt och mycket de generella framgångsfaktorerna i detta EM.

Österrike spelar med ett ursinnigt tryck i presspelet. De har ett starkt kollektiv där det centrala mittfältet sticker ut. Ytterst personifierat av de ständigt drivande spelarna Marcel Sabitzer och Christoph Baumgartner som opererar över stora ytor. Fotboll är en löpsport. I en minut har du bollen vid fötterna, under 89 minuter rör du dig utan boll. Österrike tillhör nationerna som springer mest med och utan boll.

Ragnicks ande svävar över EM

Över detta svävar Ralf Rangnicks ande. En slug, gammal räv som coachar med ena benet i pensionärslivet, det andra på planen. Själva hjärnan bakom den ”gegenpressing” som går ut på att vinna tillbaka bollen direkt, inte falla tillbaka i planen för att positionera sig. Nästan alla EM-lag spelar just så, och det är 65-årige Rangnicks eget Österrike som behärskar disciplinen bäst.

Ihop med värdnationen Tyskland vars förbundskapten Julian Nagelsmann är en av Rangnicks adepter. Som dessutom har gruppspelets bäste spelare, passningsgeniet Toni Kroos, samt den underbara dribblern Jamal Musiala.

Hittills har EM i Tyskland varit en färgsprakande supporterfest. Miljontals fans har vallfärdat till Tyskland. De har skrålat och skränat och alldeles säkert gjort en hel del dumt, till exempel eländet med att springa in på planen uppmuntrade av den obetänksamme Ronaldo. Men först och främst har supportrarna skapat en inramning där de negativa inslagen utgjort undantagen i ett glädjefyllt fotbollspartaj.

Känns rätt i magen

För mig personligen handlar det framför allt om detta: det känns rätt i magen att älska fotbollen igen. Jag behöver inte plågas av dåligt samvete för att tävlingen är en del av rysk krigspropaganda eller resultatet av utbredd Qatar-korruption. Jag kan omfamna fotbollen utan förbehåll och reservationer.

Jag har sett i princip allt framför tv:n. Med dubbla skärmar när det krävts. Hittills har jag bara missat EM-debutanten Georgien mot Tjeckien då jag var tvungen att prioritera en familjepromenad för husfridens skull. Det tog jag igen i går genom att följa när Georgien – turneringens lägst rankade nation – la beslag på en åttondelsfinalplats. Detta genom att 2–0-besegra Portugals andraelva där Ronaldo visade att han nog borde ingå.

Georgien som också spelade en roll i hela gruppspelets vildaste sjöslag, 1–3 mot Turkiet. Så nog har lilla Georgien – endast dubbelt så stort som Jämtland och med knappt fyra miljoner invånare – gjort avtryck i EM-historien. Allra mest i sitt eget lands unga historia, självständiga som georgierna blev 1991 efter Sovjetunionens sammanbrott.

Guidetti ny favorit

Jag har haft svårt för TV4:s sändningar, men tycker SVT levererar. En ny bekantskap (i det här sammanhanget) är AIK:s John Guidetti som visat lovande tendenser som expert i studion. Mer tv-vana, en tydligare roll och han kanske kan bli den nye ”Glenn”.

Glenn Guidetti?

Det är klart att det finns relevanta invändningar också. Mot VAR. Mot Uefas klåfingrighet. Mot 24-lagsformatet. Bästa treorna. Rankingavancemang. Med mera, och så vidare.

Men till alla som mest klagar har jag ett par motfrågor. Har det inte varit roliga matcher? Har ni haft tråkigt? Hade inte ni också 180 i puls under Ukraina–Belgien, där ett mål skiljde det tappert kämpande Ukraina från första- och sistaplatsen?

Det är nästan så att jag vill slita av mig i bar övre, kasta svärdet och vråla som svar: ARE YOU NOT ENTERTAINED?

Nåväl. Jag tänker i alla fall tillåta mig att njuta vidare i ytterligare två veckor tillsammans med min nygamla kärlek. Fortsättningen känns helt vidöppen. Det kan bli Portugal–Tyskland och England–Nederländerna i semifinalerna. Men det kan precis lika gärna bli Frankrike–Spanien och Österrike-Schweiz.

Det vore en dålig idé att tippa hur allt det här ska sluta, men ingen minns en fegis, så jag ger det ett försök.

LÄS MER:Georgien till historisk åttondel – möter Spanien

LÄS MER:Stjärnan har lämnat Englands EM-samling

LÄS MER:Fotbolls-EM: Vilka har överraskat och floppat?

TEXT

Robert Laul

robert.laul@gp.se