Då menar jag inte dokumentären i helhet som jag senare gav betyget tre av fem fyrar. Utan slutet. Hur skulle jag förhålla mig till det?
Jag visade det för min flickvän som reagerade på ungefär samma sätt som jag själv:
– Men usch vad hemskt! Är han död?
Dokumentären som nu streamar på Prime video avslutas med att Sven-Göran Eriksson tittar in i kameran:
– Jag hoppas att ni kommer ihåg mig som en tränare som försökte sitt bästa. Han vann inte alla matcher, men han vann mycket och förlorade ibland. Var inte ledsna. Jag har haft ett underbart långt liv och kom ihåg mig med ett leende. Hej då.
Ett avsked. Svennis sätt att säga farväl till alla oss som följt honom genom åren. Men så vitt jag visste levde han fortfarande? Eller? Avslutningen var där och då lite av en chock.
Förstod att det måste vara nära
Jag förstod att det måste vara nära. Kanske handlade det bara om dagar. Och att dokumentärens premiärdatum på något sätt synkats med Svennis hälsotillstånd.
Jag skrev min recension till kulturen som innehöll en del sött, en del salt, och sammantaget var en av de svårare texter jag skrivit. Det handlade om en döende man. Som skulle gå bort parallellt med premiärvisningen av dokumentären om hans liv och gärning. Det kändes som att följa Svennis sista stapplande steg i direktsändning. En gammal man, i en ny tid.
Jag formulerade mig till slut så här:
”Visserligen är även en biografi om Svennis under produktion, men slutet av Amazon-dokumentären antyder ändå att Sven-Göran Eriksson nu har sagt sitt. Att efter den här dokumentären blir det inga fler svar om mannen som en gång kallades Sfinxen från Torsby i en boktitel. Det var så här han ville säga farväl”.
Mycket riktigt. ”Svennis” hade premiär fredagen 23 augusti. Tre dagar senare, måndag 26 augusti, var Svennis död. Slutorden blev sista hälsningen. Ett hej då.
Förtjänat vartenda lovord
Det här liknar förstås inte mycket annat. En älskad och framgångsrik offentlig person hedras normalt efter sin bortgång. Svennis fick ta del av all kärlek under sitt sista, halva levnadsår. Han reste runt i Europa för att hyllas av en rad klubbar i Sverige, Portugal, Italien och England där han vunnit för det mesta, men förlorat ibland. Han har förtjänat vartenda lovord – men har någon annan levande människa varit en del av något liknande tidigare? Jag har grubblat mycket på Svennis drivkrafter de här dagarna.
Reportage och hyllningsporträtt brukar portioneras ut efter att våra folkkära förebilder lämnat in. Nu producerades de under tiden Sven-Göran Eriksson kämpade mot cancern. Inte bara Amazon-dokumentären.
Efter att Svennis offentliggjorde sin dödsdom via en intervju i Sveriges Radio i vintras lastade jag själv in Torbjörn Nilsson i bilen och körde upp till Björkefors herrgård för att spela in en GP-podd om Uefacupguldet 1982.
Sportbladets reporter Marcus Leifby tecknade i samma veva sin bild av Svennis tid i Blåvitt i den lyssningsvärda reportagepodden ”Änglarna”.
Den produktion som lyckas komma allra närmast Svennis värld på ett genuint sätt är nog SVT-journalisten Jane Björcks dokumentär ”Svennis: Arrivederci Italien”.
I en scen brister legendaren Alessandro Nesta, världens bästa försvarsspelare enligt Svennis, ut i gråt när han ska beskriva Svennis:
– Det ”mister” har lärt mig är att behandla människor väl. Som ung var jag ganska hetsig. Han behandlade mig väl och då gav jag alltid mitt bästa. Jag tror att man måste göra det för att få fram det bästa hos folk.
Svennis ord till Torbjörn
Det måste ju varit exakt så dåtidens fotbollsspelare, vana vid ett betydligt mer diktatoriskt ledarskap, uppfattade Svennis. Därför de omfamnade honom, och följde hans instruktioner.
Det fick mig att tänka på hur Sven-Göran Eriksson avslutade samtalet han och Torbjörn Nilsson hade på Björkefors herrgård. Vi sitter i ett rum med fotografier från en enastående karriär när Svennis vänder sig mot sin gamle adept och säger med sprucken röst:
– Jag har haft tre spelare som är outstanding och med ett likadant sätt att vara som människor. Det är Torbjörn Nilsson, Roberto Mancini och David Beckham. Samma typ av människa. Lågmäld, nästan lite blyg. Säger inte mycket, men när du säger något är det allvar. Och fantastiska fotbollsspelare. Alltid redo att hjälpa de yngre.
Jag är övertygad om att det var just det Sven-Göran Eriksson ville att Torbjörn skulle ta med sig från Värmland när vi körde tillbaka till Jonsered framåt kvällen.
Det finns så mycket att säga om Svennis tränarskap och hans på den tiden visionära 4-4-2-spelsätt som bildade skola i 30 års tid. Senaste halvåret har nästan allt redan blivit sagt. Även den branta utförsbacke karriären tog sista 15 åren har skildrats.
Kanske räcker det att jag konstaterar att Sven-Göran Eriksson, född den 5 februari 1948 i Sunne socken, är Sveriges mest framgångsrike fotbollstränare genom tiderna. Han blev 76 år gammal.
Sven-Göran Erikssons insatser lever förstås vidare genom tid och rum. Svennis gav mig mina första fotbollsminnen. Jag kommer ihåg IFK Göteborgs framgångar i Uefacupen 1982. Jag var nyss sex år fyllda och minns Valencia, Kaiserslautern och Hamburg. Tidiga möten med den idrott som senare skulle bli mitt liv och yrke.
Så nä. Jag blev inte ledsen när beskedet kom att du var död.
Jag är glad att du haft ett långt och underbart liv.
Jag minns dig med ett leende.
Hej då, Svennis.
LÄS MER:Fotbollsvärldens hälsningar till Sven-Göran Eriksson: ”Ciao Sven”
