”Jag gissar att Löfmarck med sitt förvisso litteraturhistoriskt intressanta men idag svårlästa exempel på kvinnoroman vill ha sagt att han visst inte föraktar kvinnor”. Så skriver Ebba Witt-Brattström i Expressen om min text i denna tidning. Kritikerynglet Löfmarck skulle dock aldrig ta en så nedlåtande term som ”kvinnoroman” i sin mun, i synnerhet inte om Hagar Olssons ”Chitambo” (1933).
Förra veckan skrev jag i GP om Marianne Lindberg De Geers användande av ordet kvinnohat för att avfärda negativa recensioner av Linda Skugges och andra kvinnors dagböcker. Lindberg De Geers kritik menade jag var nedlåtande mot såväl kritiker som författare. Jag lyfte även hur det skapade föreställningar om en kvinnolitteratur och sådant som ”kvinnoromaner”. Ebba Witt-Brattström fann dock att min text var ett praktexempel på kvinnoförakt.
Möjligen har jag missuppfattat feminismen, men jag trodde jämlikhet innebar att vi lämnade förutfattade meningar om manligt och kvinnligt. Att vi betraktar alla som likvärdiga individer på vilka samma krav bör ställas. Gällande litteratur innebär det att män och kvinnors litteratur bedöms utifrån samma premisser. Ebba Witt-Brattström tycks dock anse att kvinnors litteratur bör värderas utifrån andra utgångspunkter än mäns.
Att en bok handlar om sådant Witt-Brattström anser vara feministiskt är dock en dålig måttstock för litteratur
Witt-Brattström hävdar att jag tror mig uppfunnit en egen teori kring litterär kvalitet. Det enda jag påstått är att kvalitet inte – som Witt Brattströms tycks påstå – är en fråga om innehållets angelägenhet, utan hur innehållet i fråga förvaltas. Att jag skulle vara först i världen att nå denna slutsats tvivlar jag på. Tvärtom tror jag merparten litterärt kompetenta är eniga med mig. Mer exakta definitioner av kvalitet än så är besvärliga. Att en bok handlar om sådant Witt-Brattström anser vara feministiskt är dock en dålig måttstock för litteratur.
Ska jag förtydliga poängen med ett exempel av en författare som i likhet med Hagar Olsson är finlandssvensk funkar Malin Kiveläs ”Hjärtat” (2022) utmärkt. Romanen handlar om en moder vars nyfödda barn har en hjärtåkomma. Skildringar av en mors kärlek till sin son och en kropp som nyss genomgått en förlossning är onekligen kvinnliga erfarenheter.
Vad som gör ”Hjärtat” underbar är inte innehållet i sig, utan Kiveläs behärskande av det svenska språket och romanformen. Ett verk som endast förlitar sig på identifikation är ett konstnärligt misslyckande, oavsett om en man eller kvinna står bakom verket. Jag har ingen direkt relation till stoffet i Kiveläs ”Hjärtat”. Romanens form skapar dock en sådan relation mellan mig och det omskrivna.
Ska Witt-Brattström få mig att ändra min uppfattning om Thorvalls roman behövs starkare argument än att den skildrar en kåt, medelålders kvinna och blev nedgjord av misogyna män på 70-talet
Ifall en kvinnas bok inte tilltalar en man kan det bero annat på att mannen i fråga hatar kvinnor. Att jag inte har något till övers för Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” (1976) beror inte på mitt påstådda kvinnoförakt. Men hur Ebba Witt-Brattström slänger sig med ordet kvinnoförakt bevisar min tes om hur anklagelsen kan användas för att göra en mans åsikt illegitim. Ska Witt-Brattström få mig att ändra min uppfattning om Thorvalls roman behövs starkare argument än att den skildrar en kåt, medelålders kvinna och blev nedgjord av misogyna män på 70-talet.
Det är talande att Ebba Witt-Brattströms hämtar sina exempel på sexism främst från 70- och 80-talet. Många kvinnliga författare möts idag av strålande recensioner. Däribland Ellen Nordmark, Wera von Essen och Karolina Ramqvist. I Svenskfinland har Rosanna Fellmans högst personliga ”Det Jakobstad ingen vill ha” (2024) i veckorna möts av idel hyllningar. Somliga recensioner kommer till och med från manliga ”kritikeryngel”.
Möjligtvis kan Ebba Witt-Brattström här invända att exemplen med undantag av Ramqvist är unga författare. Där kan jag kontra med Agneta Pleijels hyllade och självbiografiska ”Sniglar och snö” (2024).
Samma dag som Witt-Brattströms artikel publicerades befann jag mig på en bar i Berghäll i Helsingfors. Utmed dörrkarmen hänger på baren ett porträtt av nationalskalden Zacharias Topelius och ett av Finlands enda nobelpristagare i litteratur E.T. Sillanpää. Emellan de två hänger ett av Hagar Olsson vid sin skrivmaskin.
Porträttens upphängning representerar väl min litteratursyn. Det finns inget som heter kvinnoroman, utan bara romaner. De ska bedömas utifrån hur de är som konstverk, inte huruvida innehållet är i samklang med vad Ebba Witt-Brattström för stunden ser som den feministiska kampen.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Spara ropen om kvinnohat, Lindberg De Geer
LÄS MER:Svenskar borde värna om grannländernas litteratur
LÄS MER:Att skriva om poesins utmaningar är inte att gnälla
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
