I Aftonbladet (2/7) skriver Sofia Lilly Jönsson att kritikerns uppgift inte är att föra estetiska resonemang. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att svensk litteraturkritik i allt för låg grad utgår från tankar om estetik och i allt för hög grad utgår från kritikerns tankar om sig själv. Några exempel, bland många möjliga:
När Burcu Sahin i april kommenterade den splittrade formen i Hanna Hallgrens ”Hallelujaflickorna” (AB 20/4) lät det så här: ”Det gör att jag släpper kravet på något slags berättelse, men det gör också att jag känner mig ganska ointresserad av släkthistorien och detaljer som inte kan knytas till de större frågorna och linjerna.”
Meningarna pekar inte ut något i boken, utan i Sahin själv. I stället för att på allvar ta sig an de frågor om berättande och minne som ”Hallelujaflickorna” ställer släpper hon kraven och känner sig ganska ointresserad. Det är slö kritik.
Det räcker med att läsa boken. Vad är då meningen med kritik?
Än värre var Måns Wadensjös recension av Ellen Nordmarks ”Epos” (SvD 1/5) i maj i år. Där slog han fast att det var årets bästa diktsamling, samtidigt som han konstaterade att han inte kunde berätta varför, eftersom omdömet grundade sig i en känsla.
Som läsare placeras man i positionen av att beundra Wadensjös modiga hyllning och stora sensibilitet. Om boken får man inte veta mer än det man kan upptäcka genom att bläddra igenom den snabbt. ”Det räcker med att läsa boken, som utan tvekan är bland det djärvaste, angelägnaste och mest originella som har givits ut på väldigt länge.” avslutar han sin text. Det räcker med att läsa boken. Vad är då meningen med kritik?
Ett annat oskick är när kritikern börjar med att redogöra för sina förutfattade meningar: ”Jag tror mig om att vara en ganska vidsynt kritiker, men är inte särskilt förtjust i att känna att man försöker sälja på mig något. Alltså börjar varningsklockorna ringa när Bokförlaget Renate i en pressrelease utlovar ’en ny litteratur som ska passa våra rastlösa hjärnor’.” skrev Per Klingberg om Elis Monteverde Burraus ”Nästan terror, bara nästan” och Anna Axfors ”Min flickvän har en gammal själ” (SvD 28/6) nu i juni.
En sådan inledning mynnar ofelbart ut i att kritikerns fördom kommer på skam, det vill säga att hon raserar det luftslott hon själv har byggt upp.
Läsning är något mycket personligt. Men kritikern måste förmedla sin personliga upplevelse av boken på ett sätt som gör den begriplig och meningsfull för andra. Det kan såklart ske på flera sätt men de har alla gemensamt att de pekar utåt (exempelvis mot en viss litterär tradition) snarare än inåt, mot kritikern själv. När jag skriver att litteratur bör fungera si eller bör fungera så, är det en tanke som uppstår tillfälligt i relation till ett eller flera verk. Det är inte en order riktad till landets författare.
Som jag framhöll i mitt förra svar tänker jag att var och en måste skriva på sitt eget sätt, verka i kraft av sin egendomlighet, för att återigen citera Kafka. Det är vad jag själv försöker göra och det är inte menat som en förolämpning mot någon annan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sluta tjata om makt, börja tala om litteratur
LÄS MER:Recension: ”Jag tillhörde vindarna” av Jila Mossaed
LÄS MER:Recension: ”Människan under renovering” av Lena Andersson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
