Nästa år inleds förhandlingarna i EU om unionens tionde ramprogram för forskning och innovation, som sträcker sig från 2028 till 2034. Vi talar då om en budget i storleksordningen tusen miljarder kronor. Utan politisk debatt.
Forskningspolitiken stod lågt på agendan inför EU-valet i somras. Partiledarna grillades aldrig i teve om vilka prioriteringar de ansåg att Sverige och EU borde göra, eller hur vi som land och union borde utforma våra långsiktiga strategier för produktionen av kunskap och teknologi.
För några veckor sedan släpptes Sveriges positionspapper inför EU-förhandlingarna. I den första meningen betonar regeringen att europeiska forskningssamarbeten bidrar till att upprätthålla en fri marknadsekonomi. Några rader längre ner efterlyser regeringen mekanismer som gör att forskning i större utsträckning kommer till nytta för företag.
Jag hade gärna sett Jonas Sjöstedt i en duell med Ulf Kristersson om den politiska tolkningen. Är det så vi som samhälle borde tänka på forskning?
Under debattens stillsamma yta finns potentiellt omvälvande ideologiska och politiska konfliktlinjer
Den uteblivna debatten förvånar inte. Men kanske borde ämnet betraktas som mer angeläget, både av politiker och medier. Sverige investerar 3,4 procent av BNP på forskning och utveckling. Vår högskolesektor omfattar nästan 70 000 heltidsjobb. Tillgången till öppen forskningsdata i EU beräknas vara värd upp till 3 500 miljarder kronor år 2025 – en hisnande summa.
I det offentliga samtalet om sådana ting hörs bara suset från ljumma vindar och kraxet från en ensam kråka i fjärran.
Möjligtvis har det med vår politiska kultur att göra. Majoriteten svenska lärosäten är myndigheter, vilket gör att forskning och utbildning behandlas som administrativa frågor snarare än politiska. För allmänheten är regeringens forskningsproposition, som presenteras i höst och som kommer att staka ut riktningen för fyra år framöver, ungefär lika upphetsande som en strukturreform av Fastighetsmäklarinspektionen.
Så borde det inte vara. Siffrorna ovan talar för sig själva: Forskningspolitik är viktigt.
Och så behöver det inte heller vara. Under debattens stillsamma yta finns potentiellt omvälvande ideologiska och politiska konfliktlinjer.
I ena ringhörnan Magdalena “Siffror” Andersson, i den andra Amanda “Värdegrund” Lind
Forskning och utbildning betraktas i hög utsträckning som komponenter i en tillväxtmotor. Tänk om ett piggt och hurtigt parti beslöt sig för att utmana den synen. Med stöd i artikel 13 i EU-stadgan – frihet för konsten och vetenskapen – skulle sagda parti kunna lyfta ut forskning och utbildning från förvaltningspolitikens teknokratiska domäner och knyta dem till frågor om mänskliga rättigheter.
Då öppnar sig flera dörrar. Varför inte föreslå att politiken förbjuds att ha inflytande över vad forskningsmedel används till? Eller att modellen med studielån omvandlas till ett hundraprocentigt bidrag, rakt ned i fickan?
Det är också en debatt jag gärna hade sett. I ena ringhörnan Magdalena “Siffror” Andersson, i den andra Amanda “Värdegrund” Lind. Hur ser deras framtidsvisioner ut för svensk och europeisk forskning och utbildning?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför fick inte jag Göteborgs Stads kulturstipendium?
LÄS MER:Persson ska hålla tassarna borta från akademin
LÄS MER:Köttkvinnorna på Tiktok kan rädda världen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
