Maggie Smith var i särklass: en av få unikt begåvade filmstjärnor som intog varje rum, varje scen. Hennes pondus blev bara större med tiden, men talangen fanns med redan från start.
Jag tänker på amerikanska superstjärnan Bette Davis. Det är något med ögonen, utstrålningen som gör de båda legendarerna, från olika sidor av Atlanten, så lika. Men framförallt: deras enorma begåvning.
Maggie Smith var en av Storbritanniens – ja världens – allra mest kända och älskade skådespelare. Hon var aldrig Margret – hon var Maggie – Smith med var och en av oss i publiken.
Hennes ansikte tycktes oändligt töjbart, och hennes mimik var oefterhärmlig. Få kunde, som hon, stillsamt höja ett ögonbryn och få så mycket sagt.
Hon kunde spela avmätt som ingen annan. Rolig, stram, seriös.
Ingen kunde locka fram gapskratt som hon, för att i nästa stund med samma lätthet gå in för att skapa tragedi och nattsvart dramatik.
Redan som 16-åring började Maggie Smith sin bana inom teatern på Oxford playhouse. Hon visste vad hon ville – och snart gjorde hon debut på Broadway.
Under 1960-talet sågs hon i komedier på Londons nationalteater, bland annat i farsen ”The Recruiting Officer”, men också i tragedier som ”Othello” där hon imponerade som Desdemona. En pjäs som 1965 också filmatiserades, och Desdemona på vita duken blev en av många roller Maggie Smith Oscarsnominerades för.
Hon var aldrig Margret – hon var Maggie – Smith med var och en av oss i publiken.
På the National theatre träffade hon sin förste make, skådespelaren Robert Stephens, som är far till hennes två söner.
Även Ingmar Bergman uppmärksammade Maggie Smith. Hon spelade titelrollen som Hedda Gabler i hans London-uppsättning av Henrik Ibsens pjäs innan hon 1975 slog igenom stort på Broadway i Noël Cowrads komediklassiker ”Private lives”.
Genom åren gjorde Maggie Smith sig odödlig på den brittiska teaterscenen och syntes inte bara flitigt på The National theatre utan arbetade också för Royal Shakespeare company.
Vid sidan av teatern slog hon tidigt igenom också på film. Sin första Oscar vann hon 1970 för insatsen i ”The prime of miss Jean Brodie” där hon syns som ohämmad lärare på en flickskola i Edinburgh.
Allra mest folkkär blev hon dock som annan lärare: professor Minerva McGonagall i serien ”Harry Potter”-filmer med start 2001. Vidare var hon fullständigt briljant som Violet Crawley, änkegrevinna av Grantham i ”Downton Abbey”. En riktig långkörare till tv-serie, älskad av en hel generation. Berättelsen om den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk har naturligtvis också blivit film.
Maggie Smith inte bara spelade – hon var Violet Crawley – eller Minerva McGonagall – eller vilken rollfigur det nu var hon tacklade och tolkade med liv och lust.
Hon var brittisk drottning över filmduken – och teaterscenen. Inte konstigt då alltså att drottning Elizabeth 1990 krönte Maggie Smith till ”Dame”.
Att se Maggie Smith på äldre dar reflektera över karriären i dokumentären ”Nothing like a dame” (2018) – tillsammans med ljuvliga kollegor som Judi Dench, Eileen Atkins och Joan Plowright – är en ren fröjd.
Vilka lysande stjärnor de är! Och mest glimrande av dem alla: Maggie Smith.
Läs fler texter på GP Kultur:
LÄS MER:Gena Rowlands kvinnoporträtt har ristat in sig i filmhistorien
LÄS MER:Hollywoodkvinnan förväntas foga ihop sig med häftpistol
LÄS MER:Maryam Moghaddam missar premiären på sin feelgoodfilm – fick passet beslagtaget
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
