Är det för lite bilder i svensk samtida poesi? Herkulesgatans poesiklubb hävdar det, i sin sjuttonde metapoetiska pamflett ”Fjärran här. Ett anförande om poesin”. Den anonyma sammanslutningen ser realism och jagiskhet som dominerande. De önskar en poesi som försöker bryta sig ut.
Herkulesgatans poesiklubb beskriver sig själva som en litterär gerillarörelse. Sedan februari i år ger de ut pamfletter, som alla innehåller en kort redaktionell inledning och en handfull dikter. De finns på vissa bibliotek och i affärer som Myrornas. Klistermärken som gör reklam för klubben hemsöker stan.
Det har blivit tjugotre häften hittills, utskrivna på ”landstingspapper” och häftade ”enligt den kommunala skolans praxis”. Enligt pamflett sjutton har brådskan ett värde i sig: ”Vi har ingen tid – bara ett här och nu. Därför är det hela väldigt enkelt: Skriv dikterna nu och ge ut dikterna nu.” Pamflett tolv beskriver å andra sidan den stora mödan med ”det intensiva poesiskrivandet, det redaktionella skåpsupandet, det själadödande printandet, det monotona häftandet […]”
Pamfletterna befinner sig långt från den yngre poesins idiom och pekar därmed ut hur snävt det är
Jag blir mycket upplivad av detta projekt! Dikterna växlar mellan nonsens (”All konst består av kassler”) och halvt allvarlig expressionism (”Gud tafsar på mig med en polygrip”). Är de bra? Jag skulle vilja hävda att de är det, inom sin specifika kontext.
Både bildspråket och tilltaget påminner om Jan Wictor och hans ”Camera obscura” som gavs ut på Bonniers 1946. Jan Wictor visade sig vara en pseudonym och diktsamlingen ett skämt. Läkarstudenterna Torgny Greitz och Lars Gyllensten (då ännu inte författare) uppfattade den samtida poesin som allt för slumpartat dunkel och ville leda det i bevis.
Med Herkulesgatans poesiklubb förhåller det sig på liknande sätt, fast tvärtom. Också de tycks skriva i fyrtiotalismens efterföljd, men det är något annat att göra det 2024 än 1946. Pamfletterna befinner sig långt från den yngre poesins idiom och pekar därmed ut hur snävt det är.
I pamflett nummer sju, ”En enklav på jorden”, behandlar man frågan explicit, då man svarar på Lyrikvännens enkät om samtidspoesin. Bland de yngre poeterna finner pamflettförfattarna två skolor, en i Athena Farrokhzads efterföljd (”kroppar, mödrar, jaget, granatäpplekärnor”) och en i Elis Monteverde Burraus efterföljd (”obearbetat, ironiskt, idel gemener, jaget, lekfullt, gillar internet och events”).
Människan är inte mindre vilsen än när den dikten skrevs
Man vänder sig mot att en diktsamling i dag förväntas handla om något: ”När ska det prydligt avgränsade övergå i storm och vildvuxna tungor?” och hoppas på mer så kallat nyelak kritik. Själv hoppas jag att fler poeter väljer att följa den väg som Herkulesgatans poesiklubb pekar ut, dikt som skrivs med jaget dolt och i relation till litteraturhistorien.
Att referenserna till den senare inte längre går att ta helt på allvar är intressant i sig. I ett häfte finner man typiskt nog en vidarediktning på Erik Lindegrens ”Mannen utan väg” från 1942. Människan är inte mindre vilsen än när den dikten skrevs. Men poesin fungerar inte riktigt som förut.
Pamflett nummer tjugotvå består av översättningar av den franska författaren Aliénor Roux diktsamling ”Prétendre que j’existe” från 1949. Inget tyder på att hon eller boken egentligen finns. Kanske är det bakom dubbla pseudonymer som skrivandet faktiskt kan bli fritt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Gatsby”, Göteborgs stadsteater
LÄS MER:Jag saknar mångtydighet i vår tids jag-litteratur
LÄS MER:Varför är ni så hämndlystna mot litteraturen?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
