Allt mer forskning visar på sambandet mellan leda och kreativitet. GP:s Esther Arndtzén blir dum av sin mobil och drömmer sig bort till tysta retreat där man tvingas göra ingenting.
Allt mer forskning visar på sambandet mellan leda och kreativitet. GP:s Esther Arndtzén blir dum av sin mobil och drömmer sig bort till tysta retreat där man tvingas göra ingenting. Bild: Frank Augstein

Esther Arndtzén: Jag frestas av tanken på att kasta mobilen i sjön

Allt mer forskning visar på sambandet mellan leda och kreativitet. GP:s Esther Arndtzén blir dum av sin mobil och drömmer sig bort till tysta retreat där man tvingas göra ingenting.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I Annika Norlins hyllade debutroman ”Stacken” har Stockholmsjournalisten Emelie nått den fruktade väggen. Hon blir utbränd, och i ett försök att hitta lugnet igen flyttar hon ut i skogen. Väl där inser hon att hon får panik av sin Iphone, slänger den dramatiskt i sjön och köper en knapptelefon. Vad ensamt det måste kännas, tänker jag. Men det är kittlande. Hur många gånger har man inte själv tänkt den tanken?

Efter DN:s granskning om hur lätt algoritmer på sociala medier kastar in barn i flöden av traumatiserande innehåll (16/6) kom S-ledaren Magdalena Andersson med förslaget att förbjuda apparna från en viss ålder. Jag vet inte om det är rätt taktik, men ibland kan jag önska att något tog ett liknande exekutivt beslut i mitt liv och portade mig från sociala medier.

ANNONS

Att sociala medier på olika sätt bidrar till ungas psykiska ohälsa är känt sen länge. I DN:s granskning berättar barnen om hur de möts av vikthets, vapen och annat obehagligt innehåll som gör dem rädda, och även om det såklart är drabbande känner jag en alltmer intensiv, och helt och hållet självisk, ångest för min egen del. Jag märker hur mobilen successivt gör mig dummare, och framför allt mindre närvarande.

I en artikel på norska NRK från tidigare i juni, om det uppkopplade livet och hjärnans behov av stillhet, hörs hjärnforskaren Marte Roa Syvertsen. Det sympatiska nervsystemet är alltför ofta påslaget i dag, förklarar hon, vilket betyder att vi mer eller mindre hela tiden är i alarmberedskap.

Vi har blivit kollektivt stissiga, bland annat på grund av konstant mobilanvändande. Hjärnan behöver vila. Först när den slutar få input kan den bearbeta intrycken, och det är så vi får idéer och blir mer kreativa.

Det här är något som också lyfts i det senaste avsnittet av P3 Dystopia om smartphones. I takt med att människan förlorat förmågan att ha tråkigt, har vi också blivit sämre på att vara kreativa. En uppsjö av forskningsstudier har nämligen visat att leda och kreativitet hör ihop – tankarna behöver få utrymme att vandra. Just vandring, utan sällskap eller distraktioner, är välkänt en metod de stora romantiska poeterna använde sig av för att nå inspiration.

ANNONS

Jag har, likt de flesta, i princip aldrig tråkigt. Och jag känner det tydligt, det som den norska hjärnforskaren beskriver. Pulsen går upp minuten jag vaknar och kollar flödet, stressnivån förblir sen förhöjd under resten av dagen, både när jag scrollar och inte. Jag har svårt att låta mobilen ligga och bara slappna av. En ung kille som intervjuas i NRK:s artikel testar ett svenskt tyst retreat. Jag lockas. Kanske är det det enda effektiva, att av rent grupptryck tvingas göra ingenting?

Alla har vi känt den, skamsköljningen när en partner eller vän ber en att lägga undan telefonen, jag försöker ju prata med dig!

Närvaron är inte bara viktig för våra relationer, men såklart för läsandet, tänkandet, analyserandet.

För att inte låta så präktig: det behöver ju för den delen inte alltid handla om att producera spaningar eller kreativa lösningar. Det kan ju vara skönt att bara få en lugn stund i hjärnan, i all sin enkelhet.

Jag har tidigare tänkt att mitt förhållande till apparna varit ganska oproblematiskt. Jag har inte känt mig vidare drabbad av utseendehets eller fomo, inte jämfört mig med andra eller känt att mitt liv verkar sämre än någon annans. Jag tycker att man umgås med folk tillräckligt varje dag för att förstå att alla mår skit på sina sätt, oberoende hur de framställer sig på Instagram. Men priset jag nu förstår att jag betalar, mitt tankeliv och förmåga att vara närvarande både för andra och för mig själv, känns om än mycket högre.

ANNONS

Det sorgliga med barn som mår dåligt av våldsamma klipp på Tiktok, och i övrigt påverkas negativt av att använda mobilen mycket är att de är mer sårbara för innehållet och den beroendeframkallande effekten. De kan behöva hjälp.

Jag däremot, med en fullt utvecklad frontallob, har inga fler ursäkter. Jag ska inte kasta min smarttelefon i en sjö och köpa en knapptelefon. Jag har alldeles för dåligt lokalsinne för att klara mig utan Google Maps (hur gör man ens någonting utan BankID?). Men jag ska ta långa, mobilfria promenader och bli jätteuttråkad. Det är jag skyldig mig själv, och mina relationer.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jag längtar ihjäl mig efter Instagramdöden

LÄS MER:Nej, det är inte skärmarnas fel att barn mår dåligt

LÄS MER:Någon måste rädda oss från domedagsskrollandet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS