Recension: ”Fantastiska rebeller” av Andrea Wulf

I sin bok om de första tyska romantikerna yttrar sig Andrea Wulf tvärsäkert om det inre livet hos människor som dog för 200 år sedan. Mikaela Blomqvist känner sig dummare för varje stycke hon läser i ”Fantastiska rebeller”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Under några år kring sekelskiftet 1800 var den lilla staden Jena centrum för Tysklands intellektuella liv. Där samlades en grupp filosofer, författare och poeter som tillsammans kom att forma den tyska romantiken. Schiller, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Wilhelm von Humboldt och Hegel var alla bosatta på orten. Personer som Goethe, Alexander von Humboldt och Novalis besökte den flitigt.

Om detta handlar Andrea Wulfs populärvetenskapliga bok ”Fantastiska rebeller” som följer Jenakretsen från 1794 till 1806. Den som tycker att titeln verkar illavarslande har dessvärre rätt. Här möter vi de tyska tänkarna i form av kändisar. Betecknande är att Wulf gör Caroline Schelling till bokens nav.

ANNONS

Hon skrev recensioner och översatte Shakespeare tillsammans med sin andra make August Wilhelm Schlegel. Men framför allt passar hennes liv väl in i den melodram som Wulf har valt att konstruera. Boken börjar med att Caroline sitter fängslad för sitt samröre med fransmännen och upptäcker att hon är gravid, med en fransk officer hon bara träffat en gång.

Underligt är också det moderna språk som romantikernas tankar och känslor stöps i

För trots att det uppenbarligen ligger mycket arbete bakom ”Fantastiska rebeller” framstår inte boken som helt seriös. Wulf skrivsätt lämnar inget utrymme för tvivel. Hon yttrar sig tvärsäkert om vad människor som dog för 200 år sedan tänkte eller kände, hur de uppfattade sig själva och omvärlden: ”Vännerna kände sig oövervinnerliga. De ansåg sig vara intelligentare, fyndigare och mer poetiska än alla andra.”

Påståendena är belagda med källor som redovisas vid bokens slut men aldrig diskuteras i själva texten. Om något står i ett brev betraktas det som absolut sant. Underligt är också det moderna språk som romantikernas tankar och känslor stöps i. De ”brinner för” saker och upplever ”trauman”. Det känns som att jag blir dummare för varje stycke jag läser.

Visst får man sig mycket fakta till dels, typ var olika personer bodde och vilka de brukade äta middag med. Men påfallande lite utrymme ägnas dessa högintressanta tänkares tankar. Allt jämkas samman i svepande utsagor om att de ville framhäva jaget och poetisera världen. Wulf verkar över huvud taget inte särskilt förtjust i detaljer, vilket ju är det som ger historiska framställningar liv.

ANNONS

Mycket utrymme ges till skildringar av de fantastiska rebellernas utseende och karisma. Uttrycket är hänfört men föga trovärdigt, som i denna beskrivning av Novalis: ”Alla tyckte att det fanns något magiskt, intensivt och nästan hypnotiskt hos honom. Både kvinnor och män föll för honom.” Övriga beskrivs på ungefär samma sätt – särskilt vacker och intagande är naturligtvis Caroline.

Andrea Wulf verkar inte förstå att tänkandet kan vara ett äventyr i sig

Undantaget utgörs av den burduse Fichte. Hans fru Johannes yttre skärskådas med plötsligt sadistiskt pedanteri: Hon sägs vara ”nästan fyrtio”, en kortväxt kvinna med lång haka, inga tänder i överkäken och rynkor över hela ansiktet och kroppen. Dessutom klär hon sig så smaklöst att hon blir utsatt för öppet hån på Jenas gator.

Kontrasten mot den dimmiga prosa som präglar ”Fantastiska rebeller” i övrigt är stor. Men varje saga måste väl ha sin häxa? Schiller kommer strax att utgöra en ytterligare antagonist, liksom redaktionen för Tysklands största litteraturtidskrift. Schelling skriver till den senare och påpekar att han borde få recensera sina egna verk.

Jag hade önskat mig fler upplysningar av den senare typen och färre i stil med: ”Var och en av dem skulle minnas de följande fyra dygnen som något av det mest enastående och kreativa de hade upplevt.” Andrea Wulf verkar inte förstå att tänkandet kan vara ett äventyr i sig, som inte behöver beljugas med ständiga superlativ. För en idéhistorisk skildring är det naturligtvis fatalt.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Varför är ni så hämndlystna mot litteraturen?

LÄS MER:Recension: ”Glödbädden” av Torbjörn Elensky

LÄS MER:Recension: ”Om uträkning av omfång 4” av Solvej Balle

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS