I George Eliots (1819–1880) monumentala roman ”Middlemarch” bygger kärleken ofta på ett missförstånd. Människan gör sig en felaktig bild av den andre och förälskar sig i denna bild. Den unge läkaren Tertius Lydgate tror sig till exempel välja en kvinna som ska forma sig efter hans liv. I stället kommer hon att forma hans. Till det sämre, naturligtvis. Eliots berättare betraktar det hela med lätt ironisk distans. Läsaren anar olyckan långt innan den har skett.
Lydgate ser sitt yrke som ett kall. Jämte den praktik han bedriver i den lilla staden Middlemarch vill han kunna forska. Han tror att Rosamond Vincy respekterar hans verksamhet och ambitioner. I själva verket är hon lockad av hans börd. När de väl är gifta vill hon hälsa på hans avlägsna förnäma släktingar och leva i slösaktighet och lyx. Lydgate försätter sig i skuld och hindras från att koncentrera sig på arbetet, en belägenhet som för vissa människor är värre än någon annan.
Lika illa går det inledningsvis för Dorothea Brooke som lever utanför staden på sin morbrors gods. Hon är ung, vacker, godhjärtad och rik. Dessvärre är hon också intelligent. Som kvinna har hon ingen möjlighet att göra något av sin förmåga. Därför drömmer hon om att leva med och understödja ett manligt geni. Hon väljer att gifta sig med prästen Edward Casaubon som sedan mer än två decennier tillbaka samlar anteckningar till ett vansinnigt teologiskt verk med titeln ”Nyckeln till alla mytologier”.
Som om inte detta vore nog är han ovanligt ful och på något sätt uråldrig, fastän han bara är 45.
Men Casaubon är ingen groda som blir prins utan en av litteraturhistoriens löjligaste män, Dostojevskijs källarmänniska placerad mitt i en borgerlig roman. I arbetet är han pedantisk och glädjelös, helt upptagen av gamla fiender som troligtvis har glömt att han finns. Hans övertygelse om den egna begåvningens enorma dimensioner motsvaras av ett lika stort tvivel på densamma. Resultatet blir att han inte förmår göra något alls. Som om inte detta vore nog är han ovanligt ful och på något sätt uråldrig, fastän han bara är 45.
Omgivning genomskådar honom direkt. Deras invändningar stärker såklart Dorotheas upplevelse av romantik. Först under bröllopsresan till Rom vaknar hon upp ur den relation hon drömt ihop. Där hon tänkte sig ett liv i intellektuell gemenskap, föreställde han sig ett liv med en hängiven sekreterare, vilket inte är riktigt samma sak. När det kommer till kärlek konstaterar Casaubon att han inte känner särskilt mycket alls. Mellan raderna antyds att äktenskapet är vitt.
Så låter Eliot läsaren betrakta landsortsbornas dåraktighet samtidigt som hon genom sin psykologiska skärpa antyder att den också är vår. ”Middlemarch” kom ut som följetong 1871 till 1872 men utspelar sig fyrtio år tidigare. Mellantiden är avgörande i Storbritanniens historia. Under den drar man järnvägar, lyckas bekämpa koleran och genomför en demokratisk reform med utökad rösträtt. De samhälleliga framstegen tycks närmast understryka att levande varelser inte utvecklas på samma sätt. Människorna i ”Middlemarch” befinner sig i kamp med verkligheten, precis som människor gör i dag.
Casaubon är bara ett extremt exempel på den (mer eller mindre hälsosamma) narcissism som samtliga personer i romanen lever i. Ett betydande undantag utgörs av en generationskamrat till Rosamond och Dorothea, den oansenliga Mary som är realist både till sin gestalt och sitt sinnelag. Lika förnuftig som hjälpsam förmår hon se sin friare för vem han är: Rosamonds slarvige bror Fred Vincy som olämpligt nog påbörjat en utbildning till präst. Med milt tålamod, låga förväntningar och ett gott humör lyckas Mary göra honom till en lämplig make.
Som få andra böcker visar ”Middlemarch” hur människan lever någonstans mellan verklighet och dikt.
Kanske är det sådant som fick Friedrich Nietzsche att peka ut Eliot som typisk för engelsmännens halvhjärtade ateism. Enligt honom kompenserade de för att de hade slutat tro med en stegrad kristen moral. Men trots att Eliot delar förnamn med Mary – bakom pseudonymen hette hon Mary Ann Evans – levde hon både ett anspråksfullt och udda liv. Hon översatte verk från tyska, arbetade på en radikal tidskrift och började så småningom publicera skönlitteratur. Hon levde också med en gift man. När han dog gifte hon om sig med en man som var 21 år yngre.
I linje med detta finner man i ”Middlemarch” ingen entydig moral. Boken är närmast 1000 sidor lång och består av en mängd öden som speglar sig i och påverkar varandra. Den högst synliga berättaren griper framför allt in för att hindra läsaren från att tolka skeendena allt för konventionellt. Hans-Jacob Nilssons nyöversättning låter det ske med imponerande tonträff och elegans. Den typiskt engelska kvickheten får här sin motsvarighet på svenska.
På romanens sista sida konstateras att: ”Det finns ingen människa som har ett så starkt inre liv att det inte i hög grad påverkas av yttre omständigheter.” Även det omvända är sant. Tekniska innovationer, medicinska upptäckter och politiska reformer förutsätter en föreställningsförmåga och ett möjlighetstänkande, men det gäller även för betydande förändringar i den enskildes liv.
Som få andra böcker visar ”Middlemarch” hur människan lever någonstans mellan verklighet och dikt. Och visst händer det ibland att den förra låter sig formas av den senare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag tillhörde vindarna” av Jila Mossaed
LÄS MER:Recension: ”Människan under renovering” av Lena Andersson
LÄS MER:Recension: ”Regelriket” av Ola Nilsson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
