Den har kallats för århundradets rättegång – under ett decennium drogades fransyskan Gisèle Pelicot utan sin vetskap av sin make, som bjöd in främmande män att våldta henne. Maken och flera av männen har erkänt sina brott.
Förhandlingarna skulle ha hållits bakom stängda dörrar, men det invände Gisèle själv emot. Hon ville att världen skulle se och höra, lägga hennes namn på minnet. Sedan rättegångens början har högljudda protester hållits i Frankrike, till stöd för Gisèle.
Gisèle Pelicot har blivit en viktig symbol för kampen mot sexuellt våld, och hennes fall en nytändning för en metoo-rörelse som aldrig tyckts få fäste i Frankrike – fram tills nu. I år har det ena fallet efter det andra om systematiskt sexuellt våld kommit till allmänhetens kännedom och vittnesmålen varit många.
Hon ställer frågan: Hur går det att formulera ett språk för något som det så länge varit tyst om?
Den franska metoo-rörelsen har framför allt utspelat sig i den inhemska filmindustrin, inte minst sedan Kulturmannen med stort K, Gérard Depardieu, till slut åtalades för sexuella övergrepp. Men det är en revolution som också tar plats i litteraturen. Vanessa Springoras “Samtycket” (2020) och Camille Kouchners “La familia grande” (2021) är båda exempel på en uppgörelse med det franska intellektuella 70-talets övergrepp mot barn och som fortsätter att skapa ringar på vattnet.
Nu senast med Neige Sinnos bok “Triste tigre”, som blev förra årets stora litterära genombrott och kommersiella succé i Frankrike. Boken bygger på Sinnos egen erfarenhet av att som barn ha blivit utsatt för övergrepp under många år av sin styvpappa, som dömts för brotten.
I kärnan av “Triste tigre”, som är en sorts blandning mellan självbiografi och essä, finns frågan om hur och varför en människa begår ett sådant brott, och hur bilden av offret, förövaren och det sexuella övergreppet ser ut i samhället. I dialog med andra litterära verk och tänkare utforskar Sinno sin egen upplevelse och sätter den i kontext. Hon ställer frågan: Hur går det att formulera ett språk för något som det så länge varit tyst om?
Det är precis detta utforskande som gör dessa romaner så angelägna: för samhället och andra offer, ja, men även för litteraturen och språket i sig. I en krönika i Expressen (15/9) uttryckte Victor Malm nyligen oro för en samtida tendens att avkräva litteraturen uppbygglighet och moral, utifrån en norsk essä med utgångspunkt i Vanessa Springoras “Samtycket”.
Incest och övergrepp är aldrig en privat affär, utan ett kollektivt problem
Essäförfattaren Miriam Stendal Boulos är inte intresserad av språk och stil, skriver Malm, utan formulerar i huvudsak “en för samtiden definierande litteraturideologi: författaren har i uppgift att bota världens ondska.”
I det stora är jag enig med Malm – tendensen finns och visst luktar det lite unket av 1800-tal igen. Men när Victor Malm köper Stendal Boulos reducerande av “Samtycket” till en moralisk pekpinne gör han fel. Inte bara har Springora skrivit ett skarpt litterärt verk av hög verkshöjd i egen rätt: likt Sinno utforskar hon också nyanserat själva bilden av offret, förövaren och övergreppet.
Det är inte litteraturens uppgift att stoppa övergrepp och incest. Men jag är övertygad om att det ligger i litteraturens intresse, som Springora och Sinno visar, att berättelser som saknats får ta plats i den, utforskas, vändas och vridas på. I det ligger både subversivitet och motstånd. “[Boken] går in i motsättningarna, försöker utforska det som är svårt, utan att behöva lösa det. Och det är ok, för det jag skriver om har ingen lösning” som Neige Sinno uttrycker det i en intervju med norska Morgenbladet.
Just nu är en spännande tid för ny, fransk litteratur. Unga röster testar litteraturens och språkets gränser. När den här litteraturen är som bäst bär den på en enorm kraft. Den problemformulering som Gisèle Pelicot pekat på genom att vara offentlig, delas även av Springora och Sinno – incest och övergrepp är aldrig en privat affär, utan ett kollektivt problem.
Den pågående uppgörelsen med den franska övergreppskulturen kommer att fortsätta utspela sig i litteraturen, det är jag övertygad om.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sluta vara så förljugna – ni skriver ju om er själva
LÄS MER:Recension: ”Skicka nudes” av Saba Sams
LÄS MER:Hans film ger unik inblick i gängvåldets Gottsunda
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
