När Max Wertheimer utvecklade Gestaltpsykologin var det i reaktion mot modernismens vilja att förstå det vi uppfattar genom analys.
I stället för att försöka förstå en melodi genom att studera dess struktur och bryta ner den i toner, intervall och rytm lät Wertheimer dig höra den. Du kan nämligen analysera tonhäftet så mycket du vill, framförandet ger dig något mer, helheten kan inte förstås genom sina delar.
Det gäller vår perception i vid bemärkelse. Vi förnimmer aldrig delar, som vi sedan förstår genom att sätta dem samman till helheter.
Det betyder också att vi bär med oss förväntningar på omgivningen. Om du i varuhusvimlet får en glimt av en person med samma hårfärg, längd och färger på kläderna som din fru, då krävs en tydlig avvikelse för att du ska inse att det är en främling, exempelvis ser du att ansiktet bär en mustasch. Då faller Gestalten samman. Andra avvikelser träder fram. En ny Gestalt formas.
Det gäller inte bara konkreta ting, utan också situationer och skeenden. I en kyrka ser du ett par vid altaret, vit klänning och fin kostym: en bröllopsceremoni. Vandrar paret ut till ”Jämtländsk brudmarsch” är melodin så självklar att du inte lägger märke till den, åtminstone inte mer än du ser ett enstaka träd i skogen.
Joe Biden försökte göra Trump till en makthungrig och ondskefull man, ett hot mot demokratin
Hade brudparet i stället valt Stevie Wonders ”Signed, sealed, delivered”, då hade vi ryckt till. Aha, ett par med humor! I den stunden börjar vi forma en ny Gestalt. Åker paret därifrån i epatraktor som släpar efter sig tomma ölburkar förstärker detta Gestalten, men vid ett annat bröllop (Victorias och Daniels) hade den raserats.
Målet för Donald Trump och Kamala Harris i förra veckans debatt var att göra sin Gestalt av motståndaren. Ju närmare valet, desto starkare förväntningar kommer väljarna att ha när de möter kandidaterna i nyheterna, annonser, reklamskyltar. Om Trump lyckas sätta bilden av Harris som ett hysteriskt fruntimmer, en karaktärslös vänsterextremist, kommer hennes skratt inte att porla. Det kommer att skära i öronen, som en galen människas utbrott.
Men skrattet i sina delar är detsamma.
Joe Biden försökte göra Trump till en makthungrig och ondskefull man, ett hot mot demokratin, men det finns för mycket med Trump som avviker från den Gestalten. Det var som att göra domedagsscener av ett gyckelspel. Trump kunde avväpna det genom att släppa en brakskit.
När Harris valde Minnesotas guvernör Tim Walz till vice president-kandidat ombads denne kommentera Trump. ”Donald?” sa han. ”Han är ju knäpp.”
Han drog masken av Trump. Hur skulle han nu kunna släppa en brakskit?
Genom hela debatten var detta vad Harris gjorde. Ju ”farligare” och ”ondskefullare” detta ”hot mot demokratin” uppförde sig, desto mer road blev Harris: ”Åh, Donald, du är ju för rar!”
Är Kamala Harris ett galet fruntimmer med hysteriskt skratt?
Väljarna har i Trump sett lustigkurren som får oss att skratta åt etablissemanget. Harris försöker vrida på detta, men bara en smula. Nej, han är inte Sauron, men inte heller den medvetna gycklaren.
Han är en knasboll.
Frågan är då inte vem som vann debatten i den moderna bemärkelsen (bra förslag, prioriteringar, kunskap), utan vem som gjorde Gestalt av den andre. Är Kamala Harris ett galet fruntimmer med hysteriskt skratt? Nej, hon är en normal människa som ser på sin lustiga motståndare med överseende.
Lyckas inte Trump gestalta sig och henne på ett annat sätt mycket snart riskerar han göra sig till åtlöje varenda gång han öppnar munnen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att Demokraterna mobbar är inget nytt
LÄS MER:Om bara Kamala vore den som Trump tror
LÄS MER:Häxjaktens kvinnosyn lever vidare i Trumps angrepp
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
