Jag var tveksam på om jag är rätt person att skriva om Colleen Hoovers vilt populära roman, vars filmatisering snart är bioaktuell. Borde inte någon som faktiskt tycker om romantik göra det? Men jag försöker bli bredare i min läsning och gav det ett försök.
Lilys pappa har precis dött och hon sörjer honom inte. Hon kan aldrig förlåta våldet han utövade mot hennes mamma eller förstå varför hon stannade kvar. Det är när hon sitter på ett hustak och tänker på detta som hon träffar Ryle, en kirurg som säger att han inte har lust att syssla med förhållanden. Det hindrar inte attraktionen som direkt uppstår mellan dem.
Bokens första halva följer samma formel som de flesta moderna romantiska böcker. Ryle och Lily stöter på varandra flera gånger under månaderna som följer tills han bokstavligen ber på knä att hon ska ligga med honom. Tydligen är hon så fantastisk att han är villig att försöka sig på dejting. Det är klyschigt, med dialog som uppfattas som mindre charmig än vad som nog är meningen. Dessutom finns det en gammal ex-pojkvän, Atlas, som Lily stöter på igen efter flera år. Okej, tänker jag, ett triangeldrama. Jag vet hur såna här böcker fungerar.
Och sen slår Ryle henne. Han ber om ursäkt, han lovar att det aldrig kommer hända igen, och hon ger honom en andra chans. Men det händer igen, och en gång till, och Lily börjar inse att hon är på väg in i samma situation som sin mamma.
Hoover verkar ha skrivit romanen i ett försök att bättre förstå sig på sin mamma.
I romanens slut finns en anmärkning av författaren. Där berättar Hoover om våldet hon såg som barn i sitt eget hem. Hon skriver att hennes pappa var en bra förälder men en hemsk make och att bilden hon hade av sin mamma inte matchade den av en kvinna som stannar i ett förhållande där hon blir misshandlad. Hoover verkar ha skrivit romanen i ett försök att bättre förstå sig på sin mamma.
”Det slutar med oss” marknadsförs som romantisk, men det är långt ifrån vad boken faktiskt är. Det här är en bok om våld i nära relationer och om den onda cirkeln. Valet att presentera den som något annat känns smaklöst. Det uppoffrar romanens syfte i ett försök att snappa upp den enorma publik romantikgenren erbjuder.
Det finns definitivt berättelser som hanterar temat bättre. Det är till exempel frustrerande att den främsta anledningen till varför Atlas skulle vara en bättre partner är att han inte misshandlar Lily. Högre krav än så kan vi nog ställa på män. Många av de övriga karaktärerna kunde även gott ha utvecklats ett steg eller två till, bland annat Lilys bästa vän och Ryles syster Allysa, som mest är där för att vara stöttande och för att ha massa pengar som hon är villig att ge bort.
”Det slutar med oss” må vara långt från en revolutionerande berättelse om våld i nära relationer, men den utgår i alla fall från en genuin livsupplevelse. Det är synd att en bok som verkar ligga Hoover så nära hjärtat marknadsförs som något den inte är.
Felicia Ekstrand är praktikant på GP Kultur, till hösten inleder hon sitt andra år på gymnasiet.
Läs mer från GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Cassi" av Johanna Swanberg
LÄS MER:Recension: ”Symptom” av Isak Gröndahl
LÄS MER:Kulturredaktionen tipsar: Här är våra bästa sommarböcker
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
