Recension: ”Emmys teorem” av Julia Ravanis

När det gäller vetenskapen i boken om den tyska matematikern Emmy Noether är Julia Ravanis pedagogisk och välformulerad. Men så fort det handlar om hennes egna eller andras tankar börjar hon slarva, menar Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mot slutet av civilingenjören och teknikhistorikern Julia Ravanis andra bok ”Emmys teorem” påstås att medvetandet inte är mer än en fysisk process. Alla våra tankar är resultatet av neuroner som signalerar till varandra. För Ravanis är det en tro som är förknippad med lidande. Hon väljer att behålla den likafullt.

Vilken essäistik kan skrivas med en sådan utgångspunkt? Resultatet borde bli ungefär som ”Emmys teorem”. Det är matematiska och kvantfysiska resonemang, blandade med känslor och bekännelser. För de två första sakerna redogörs det med en fin pedagogik. De två senare fungerar som ett ytligt pynt. Såväl egna som andras tankar behandlas slarvigt, så fort det inte rör sig om vetenskap.

ANNONS

Boken är centrerad kring den tyska matematikern Emmy Noether (1882–1935). Hon var verksam vid en tid då kvinnor knappt tilläts vid universiteten, men lyckades doktorera ändå. Under många år arbetade hon oavlönat och föreläste under manliga kollegors namn. Som judinna var hon dessutom tvungen att lämna Tyskland 1933. Två år senare dog hon, i samband med att hon opererades för en tumör.

Vilken glädje det måste vara att kunna tänka på en sådan nivå!

Ravanis fascineras av Noethers liv: Att hon inte blev missunnsam, utan tvärtom gärna hjälpte fram manliga matematiker. Hon kom heller aldrig att gifta sig eller bilda familj och hade inga kärleksrelationer efter vad som är känt. Klädd i praktiska svarta klänningar ägnade hon sig helhjärtat åt matematik.

Med mycket goda resultat bör sägas. Noether lade grunden för den moderna algebran. Hennes andra teorem hjälpte Einstein att lösa problem i relativitetsteorin. Ravanis lyfter fram hur Noether sökte sig mot mer och mer abstrakt matematik. Vilken glädje det måste vara att kunna tänka på en sådan nivå!

Utropet är mitt och inte Ravanis. Hos henne förblir Noethers liv en gåta, och en desto större sådan eftersom det inte svarar mot hennes eget. Noether lät sitt teorem presenteras av en manlig matematiker inför vetenskapsakademin i Göttingen. Ravanis associerar till när hon blev kallad hora på en studentfest och började gråta.

ANNONS

Noether fortsätter med matematiken trots allt. Ravanis bestämmer sig för att lämna fysiken, efter att ha presenterat sitt examensarbete iförd en djupt skuren klänning mönstrad med körsbär och rökt en cigarett. Kvinnoförtrycket framstår som evigt och oföränderligt i ”Emmys teorem”. Det har inte hänt något på hundra år.

Vi får veta att man som kvinna ”i ett patriarkalt samhälle” förväntas vara en ”åtråvärd jungfru” eller en ”barmhärtig mor”. Den som inte passar in blir stämplad som en ”sexig slampa” eller en ”bitter ragata”. Ravanis förvånas över att Noether undkommer dessa kategorier – med det är ju hon själv som hittar på dem, tänker jag.

Det sorgliga med en sådan världsbild är att allt upphör att vara intressant.

Bättre blir det när Ravanis, som har en lätt och ledig stil, lämnar kategorierna och prövar att skriva skönlitterärt. Det är påhittade scener ur Noethers biografi, från flickrummet och poolen. Jag kommer att tänka på Lena Einhorns roman ”Geniet från Breslau” (2018), om Fritz Haber och Clara Immerwahr.

Ordet geni är värt att begrunda. I ”Emmys teorem” används det med ironisk distans. Noether tillåts inte fullt ut vara en exceptionell person, utan reduceras stundvis till en kvinna bland andra. Med de filosofer som nämns i boken är det än värre. Søren Kierkegaard beskrivs som ”deprimerad”. Ravanis ”började gråta” första gången hon läste Simone de Beauvoir.

ANNONS

Om skillnaden inte erkänns blir allt till känslor och suggestion. Tankar är inte viktigare än tårar om medvetandet är en fysisk process. Det sorgliga med en sådan världsbild är att allt upphör att vara intressant.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:De hävdar att all konst består av kassler

LÄS MER:Recension: ”Gatsby”, Göteborgs stadsteater

LÄS MER:Recension: ”Monsieur Venus” på Folkteatern

LÄS MER:Recension: ”En liten roman” av Lars Norén

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS