Recension: ”Gloria” av Elisabeth Åsbrink och Gloria Ray Karlmark

De vita barnen skrek ”lyncha dem” åt de svarta skolbarnen när de segregerade skolorna förbjöds i USA. I ”Gloria” talas det äntligen klarspråk om att den vita makten aldrig släpper taget utan våld, skriver Martin Gelin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Jag känner en lättnad när jag får syn på första sidan, med citatet av Frederick Douglass, den svarta frihetskämpen som föddes som förslavad: “Makten går inte med på eftergifter om ingen kräver det. Det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra.”

Precis så här fungerar ju den amerikanska historien, så fungerar också den vita makten, den släpper aldrig taget utan våld. “Historien om det nutida Amerika är en historia om segregation – det fysiska och psykologiska avståndet mellan människor, grundat i rastänkande.” skriver Elisabeth Åsbrink i “Gloria”.

Äntligen är det någon som faktiskt säger detta rakt ut. Sverige, som har en sådan beröringsskräck för rasism som samtalsämne, behöver den här berättelsen.

ANNONS

“Gloria” handlar om Gloria Ray Karlmark. Hon var 14 år gammal när Högsta domstolen i USA förbjöd segregerade skolor, vilket innebar att hon kunde få en plats på en av de bästa skolorna i Little Rock, Arkansas, som tidigare enbart släppt in vita elever. Motståndet mot de svarta eleverna var så brutalt att president Eisenhower tvingades skicka dit militärens elitstyrkor för att eskortera de nio svarta skolbarnen, under mordhot och trakasserier från horder av vita elever och deras familjer. “Lyncha dem” skrek de vita eleverna till de svarta barnen. En vit flicka förföljde 14-åriga Gloria Ray, med en snara i handen.

“Little children, facing an army” skrev James Baldwin om Little Rock. Det är just dessa barn och dessa arméer som “Gloria” handlar om. Ett rasismens krig, där Gloria Ray befann sig mitt i skyttegravarna.

Amerikansk rasism förändrade alltså även Europas historia: söderns juridiska arkitektur lärde tyskarna hur man institutionaliserar hat

De starkaste partierna i boken är just skildringen av den här vardagliga, ihärdiga terrorn som de svarta skolbarnen mötte i skolan. Vittnesmålen bara fortsätter, det specifika får en fruktansvärd kraft när det ackumuleras.

Inne på skolan blir Gloria misshandlad och trakasserad av de vita eleverna: ”bläck ägg spottloskor skruvar muttrar sten kiss avföring”, berättar hon, en kaskad av vidrigheter som blev vardagen i Little Rock.

ANNONS

Båda föräldrarna blir av med sina jobb. Mamman som jobbar som sociolog blir svartlistad från offentliga jobb i hela delstaten. Ingen vill associeras med de svarta skolbarnen som störde status quo, som insisterade på att få gå i samma skola som vita elever.

Skildringen av den allmänna skolan som rasismens slagfält har ett litterärt eko i Göran Rosenbergs “Friare kan ingen vara”, och kanske även boken som säkert inspirerade Rosenberg, J. Anthony Lukas oförglömliga “Common ground”, som beskrev de brutala striderna när Boston, trettio år efter Little Rock, försökte integrera skolorna.

Utan att själv ta för mycket plats binder Åsbrink även elegant ihop berättelsen med sin egen släkthistoria, Förintelsens överlevare. Hon visar banden mellan nazismen och söderns segregationspolitik, främst med referat ur James Whitmans majestätiska “Hitler's American Model”, som visade just hur den amerikanska söderns segregationslagar konkret användes som modell för nazisternas Nürnberglagar. Amerikansk rasism förändrade alltså även Europas historia: söderns juridiska arkitektur lärde tyskarna hur man institutionaliserar hat.

När de tar examen måste FBI kallas in för att säkra de omgivande husen från krypskyttar

Nazisterna och de amerikanska sydstaterna byggde inte bara rasismens argument på att demonisera Den Andre, utan även på metafysiska myter om vit överhöghet. Det är just ifrågasättandet av de myterna som leder till alla de blodiga konflikter Frederick Douglass beskrev i sitt inledande citat, konflikterna som gång på gång varit så nära att ta kål på den amerikanska demokratin. Från inbördeskriget 1861 till de brutala attackerna på medborgarrättsrörelsen 100 år senare, till stormningen av Kapitolium 2021. Efter att själv ha skrivit om de här frågorna i två decennier känns det som att komma hem när jag läser “Gloria”.

ANNONS

Ibland svischar de kontextualiserande historiska och politiska återblickarna förbi i snabbaste laget. I summeringen av rasismens konflikter från inbördeskriget till kravallerna i Little Rock nästan hundra år senare saknar jag kanske några rader om convict leasing, systemet som söderns tidigare slavgodsherrar använde för att i praktiken bibehålla slaveriet, då hundratusentals oskyldiga svarta samlades in av poliser för att jobba på samma jordbruk som förut, för några cent i veckan. Det är en central aspekt i rasismens kontinuitet, avhumaniseringen av den svarta befolkningen. Men det skulle gå att skriva 200 böcker om 200 andra rasistiska incidenter som ägt rum sedan dess.

Bäst är “Gloria” när den utspelas just i skolan och skildrar detaljerna i terrorn mot de svarta eleverna. När de tar examen måste FBI kallas in för att säkra de omgivande husen från krypskyttar.

Rasismens nonchalanta våld känner jag till allt för väl

När Åsbrink följer med Gloria Ray tillbaka till den gamla skolan hänger dåtidens trauman kvar i luften, som historiens spöken. Gloria drabbas av plågsamma minnesbilder från dagen då horder av vita män försökte storma skolan för att ge sig på de svarta skolbarnen:

“Fönstren ser likadana ut. Och utsikten. Ja. Det var just i detta rum, genom dessa fönster, som hon såg hundratals vita människor med förvridna ansikten som försökte forcera polisens barrikader för att komma in i skolan och jaga henne.”

ANNONS

Rasismens nonchalanta våld känner jag till allt för väl. Inte bara från januari 2021, då Kapitolium stormades. utan även fyra år tidigare, då Trump svors in som president och en halv miljon feminister och antirasister demonstrerade mot honom i Washington. Jag såg då med egna ögon hur Trump-anhängare, vuxna män, bara sprang rätt in med huvudet i magen på unga, vettskrämda kvinnor, som stod armkrok och höll i små banderoller med texter som “Migranter är välkomna här”. Frederick Douglass citat förutsåg även det.

Martin Luther King brukade säga att det enda som söderns vita avskydde mer än lagbrytande svarta var laglydiga svarta

Åsbrink antyder samtidens paralleller, det är förstås därför boken är skriven, men jag skulle inte haft något emot några fler av Åsbrinks egna filosofiska utsvävningar. Kanske något försök att borra lite djupare i hatet och sadisterna i skolkorridorerna som så slentrianmässigt mordhotade de svarta skolbarnen. Vad i samhället är det som lär barn att hata så?

Martin Luther King brukade säga att det enda som söderns vita avskydde mer än lagbrytande svarta var laglydiga svarta. Det som hänger kvar när jag läst ut boken är en liten detalj, där Gloria Rays svarta klasskamrat Ernest Green beskriver den första veckan då de nio svarta skolbarnen fick militäreskort till skolan och trängdes i en liten minivan ackompanjerad av fallskärmsjägare: “Vi är nio ungdomar som ska få plats i en enda bil och [Gloria] hade dessutom med sig en modell som hon gjort av hela solsystemet. Så där stod vi, omringade av beväpnade elitsoldater, och försöker få in planeten Jupiter i bilen!”

ANNONS

Så blir hon alldeles levande, tonåringen Gloria, en sådan oförarglig fysiknörd som vi väl alla kände på högstadiet. Som helst bara ville sitta i något labb och peta med sina papier mache-planeter. Men i stället tvingades hon in i den amerikanska historiens djupaste konflikt, tvingades värja sig från den vita maktens sadistiska våld.

Jag tänker på något Toni Morrison skrev, om hur rasismens mest konsekventa mål är att förhindra svarta från att bara leva sina liv: "Rasismens funktion är att distrahera. Den hindrar dig från att göra ditt arbete. Den gör så att du om och om igen måste förklara varför du finns till.”

Eller som Gloria Ray Karlmark själv summerar det: ”Jag var fjorton år ung när skolåret började och hundra år gammal vid årets slut.”

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Gatsby handlar om så mycket mer än en klassresa

LÄS MER:OS i Paris är en kulturpolitisk triumf

LÄS MER:Franska valet visar att vi lever i hyperpolitikens tid

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS