Recension: ”Utsikten helt nära” av Maja Tinnervall

Mikaela Blomqvist ryser av den skenbara, hatiska normaliteten mellan Elin och Otis men störs av författarens språkliga omdöme. Klart är i vilket fall att Maja Tinnervall är som bäst när hon låter bli att undervisa och poetisera.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Maja Tinnervalls debutroman ”Cykler” (2021) skildrade en ung kvinna som levde i kontaktlöshet. Hänvisad till sig själv och ointresserad av andra upptogs hon av förändringar i kroppen. Boken var ordnad efter menstruationens olika faser.

Andra romanen ”Utsikten helt nära” utgår i stället från årstidernas periodiska förlopp. Den följer fem människoliv genom en höst och en vinter, i en kuperad stad där mycket är på väg att byggas om – ja, Tinnervall är bosatt i Göteborg.

Det är kyligt och mörkt, både utomhus och inuti. Särskilt för Elin och Otis som har varit ihop i dussinet år. Nu har de gift sig, köpt ett radhus och känner att de borde skaffa barn. Dessvärre verkar de inte tycka om varandra, alls.

ANNONS

Tinnervall skildrar hur Elin och Otis jämför sina liv med andras, hur de pliktskyldigt och motvilligt tar i varandra, hur de låter bli att ställa in den andres porslin i disken. Jag ryser! Hellre ett liv i utanförskap än i sådan skenbar, hatisk normalitet.

Jag ryser! Hellre ett liv i utanförskap än i sådan skenbar, hatisk normalitet.

Fast Laras tillvaro är inte heller särskilt enkel. Vid femtio års ålder är hon utfattig och arbetslös. Hon börjar stjäla saker ur grannarnas förråd och säljer dem för att kunna köpa mat: tjugo kronor för en back med LP-skivor. Någon samhällsgemenskap eller socialtjänst verkar inte finnas här.

Men ett sjukhus finns förstås i bokens namnlösa stad. Hypokondrikern Elisabet stryker omkring i dess närhet, ifall hon skulle bli sjuk. Hon prövar att svettas bort sin ångest i en bastu, men det enda som hjälper är två flaskor vin. Och att den vuxna dottern kommer på besök, vilket hon helst inte gör.

Enklast är nog tillvaron för Paul och Olle. De arbetar natt på ett hotell och är bara nästan lika ensamma som de övriga tre. Paul ber läkarstudenter att plugga i hans lägenhet när han inte är där. Olle går håglöst på dejt efter dejt. Varför saknar de två unga männen drömmar och hopp?

”Utsikten helt nära” ger inga svar. Samtidigt är det en roman som hela tiden berättar för mycket, som tenderar förklara snarare än gestalta. Det blir inte bättre av att Tinnervall försöker åtgärda det genom att skriva fram viss obegriplighet. Otis förföljs exempelvis av frågan: ”Hur många är tiden?”

ANNONS

Lika konstigt är det när Paul säger att något är pricken över i och Olle beskrivs som snillrik när han svarar med att säga ”Vilket i? Andra hade frågat: Vilken prick?”. Till detta kommer en del språkfel (”Ingen ringde momentant på annonsen.”) och en underlig tendens till personifikation: elementen susar tanklöst, hösten låter av löv, småtimmarna klarar sig själva.

I förbigående meddelas att Elin och Otis trots allt skaffar ett barn. Det är ohyggligt.

Bäst är Tinnervall när hon både låter bli att undervisa och poetisera. Då framträder en stilig lakonism. Som när Elisabet försöker skänka en gammal soffa till sin dotter. Dottern tackar nej och köper en fåtölj. Den återkommer senare i boken, som en medvetet debil bild för avståndet mellan dem: ”Vad gjorde dottern just nu? Elisabet kunde inte tänka. Dottern satt väl i sin nya fåtölj.”

Eller när det berättas om vilken besvikelse Olle utgör för sina föräldrar: ”Hans syskon var utflyttade, höll på att slå rot på helt andra platser, jurister och ingenjörer.” Bristen på precision är dubbelt effektiv. Den understryker avståndet till syskonen och till deras värld.

Det händer inget speciellt i ”Utsikten helt nära”. Det är inget problem. Romanen skildrar ju ett antal människor som inget kan hända, eftersom de lever i inre isolation. De kan inte – i djupare mening – drabbas av något.

ANNONS

I förbigående meddelas att Elin och Otis trots allt skaffar ett barn. Det är ohyggligt. Man ser en ny generation av ensamma människor växa fram.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:De hävdar att all konst består av kassler

LÄS MER:Recension: ”Gatsby”, Göteborgs stadsteater

LÄS MER:Recension: ”Monsieur Venus” på Folkteatern

LÄS MER:Recension: ”En liten roman” av Lars Norén

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS