Det finns en allmän fördom om att ”Sommar i P1” vältrar sig i trauman. Att sommarvärdarna liksom avlöser varandra i monologer om sjukdom, död och sorg som radiopubliken kan strölyssna till medan bären rensas eller bilen dundrar mot sommarstugan.
Och visst går det att sortera in Birgitta Ohlssons stundtals tunga sommarprat om bröstcancerbehandlingen som triggade leukemi i denna katalog, men det vore en olycklig förenkling.
För grundpremissen att reducera kämpiga livsskeden till pastisch kan på sin höjd fungera i en mörkare humorrutin, som analys är det sämre, såklart. Att vi alla ska dö är knappast en garant för att vi alla är likadana. På samma sätt är inte heller Birgitta Ohlsson sommarprat detsamma som rockartistens Kristian Gidlunds nattsvarta historia elva år tidigare, för att ta ett exempel. Två olika liv, två olika berättare, två olika berättelser.
Vem?
Birgitta Ohlsson föddes 1975 och är uppvuxen i Linköping. I dagsläget är boende i Washington DC i USA.
Hon är tidigare liberal riksdagsledamot och var Sveriges EU-minister och demokratiminister mellan 2010 och 2014. Hon lämnade partipolitiken efter en misslyckad kamp om partiledarskapet inom Liberalerna 2017.
Ohlsson arbetar nu med att främja demokrati och mänskliga rättigheter och är för närvarnde chef för National democratic institutes (NDI) program för politiska partier.
Birgitta Ohlsson är kraftfull när hon pratar, även i de stunder då hon visar sig sårbar. Hon illustrerar tydligt att det inte finns någon konflikt däremellan. Hon nämner rädslan inför döden, saknaden av vem hon var innan sjukdomen – ställer den upprivande hypotetiska frågan om vad som hänt om hon inte hade missat den där mammografin under pandemin.
Hon berättar också om sin tid inom Liberalerna och den misslyckade kampen om partiledarskapet, om avgångskrav, politisk depression och att kämpa för demokrati i en värld ”där friheten backat för artonde året på raken”. Hon hinner rent av med några ideologidrivna brandtal och kängor mot vacklande liberaler.
Ofta anklagas sommarprat för att vara spretiga men Birgitta Ohlssons är balanserat och hålls samman av en idémässig röd tråd – optimism. Det är dramaturgiskt förtjänstfullt men kanske inte fullt så övertygande som hon önskar, trots att hon avslutar med Martin Luther Kings ord: ”vi måste acceptera begränsade besvikelser men aldrig förlora vårt obegränsade hopp”.
Sommarpratare 26 juni:
Joakim Paasikivi, överstelöjtnant
Läs om fler sommarprat 2024:
LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” – Hampus Nessvold
LÄS MER:Recension: Sommar i P1 – Lasse Åberg
LÄS MER:Recension: Sommar i P1 – Ellen Krauss
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
