Konflikten mellan Hizbollah och Israel är allvarligare än det varit på många år. Under måndagen och tisdagen utfört storskaliga attacker i Libanon, som framför allt riktat sig mot de södra delarna av landet.
Över 550 personer har dött i attackerna, varav 94 kvinnor och 50 barn, enligt libanesiska myndigheter.
– Vi är nu mycket nära ett fullskaligt krig, sa EU:s utrikeschef Josep Borrell på tisdagen.
Men var går gränsen för krig?
Vid Uppsala universitet har Uppsala Conflict Data Program (UCDP) en tydlig definition: Ett krig är en statsbaserad eller två-parts konflikt där minst tusen stridsrelaterade dödsfall inträffar under ett år.
Enligt Anders Ekholm, överstelöjtnant och doktorand vid Försvarshögskolan, kan definitionen av krig också bero på vem som gör den.
– Det finns akademiska definitioner och juridiska konstruktioner. Men om man ser på det ur ett israeliskt perspektiv, så är det helt irrelevant. De ser tillvaron som ett konstant pågående krig. Som oftast är lågintensivt, men med mindre utbrott där det blir högintensivt.
Han säger att det är ett trendbrott att Israel nu befunnit sig i ett högintensivt krig under nästan ett års tid.
– Som jag ser det har det varit ett flerfrontskrig ända sedan den 7 oktober. Jag kallar det för det levantinska flerfrontskriget. Det här är samma krig alltihop, säger Anders Ekholm.
Ekholm menar att efter den 7 oktober kom Israel, kanske rentav i affekt, med tydliga uttalanden om att Hamas skulle ”förgöras” eller ”nedmonteras”.
– Vilket i sig blir en paradox när man pratar om den här typen av organisationer, när man har en extrem övertygelse bakom sig. Man kan ta bort verktygen, oskadliggöra personer, men du kan ju inte döda idén.
Den stora skillnaden för Israels mål i Libanon är att det inte förts sådana uttalanden mot Hizbollah. Här uttryckts målen som att skapa förutsättningar för att israeliska invånare, som fördrivits på grund av beskjutningar, ska kunna återvända till sina bostäder och sina liv i gränsområdet.
Så ser experterna på Israels attacker mot Hizbollah-mål
Under det senaste dygnet uppger Israel att de slagit till mot över 1 000 Hizbollah-mål. Landets militär har delat både bilder och videor som påstås visa hur Hizbollah gömmer vapen i vanliga bostadshus och hur Israel utför ”riktade precisionsattacker” mot dem.
På frågan om det är rimligt att Israel faktiskt lyckats identifiera så många mål som har bekämpats svarar Anders Ekholm:
– Ja absolut. Det finns nog många fler på mållistan och att de är tydligt prioriterade efter målens värde och vilken möjlig eskalationseffekt de kan få.
– Men det är klart att när man till exempel målbekämpar höst uppsatta ledare inne i Dahieh och i andra förorter i Beirut, så kommer det tyvärr vara så att andra drabbas också. Men i övrigt bedömer jag att det har varit betydligt lättare att hålla isär civila och kombattanter på den här krigsskådeplatsen.
Men Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet, har en annan uppfattning.
– Jag tror att man generellt ska vara väldigt skeptisk mot alla staters påstående om hur smarta och kloka de är. Jag köper inte riktigt Israels påståenden om mängden vapen tillhörande Hizbollah som de påstår sig ha förstört, säger Rouzbeh Parsi.
– Vi vet från krigföringen i Gaza att när Israel vill slå mot mycket så börjar de, kanske inte slarva, men ha mer avslappnade regler för identifiering av mål.
Han pekar också på att Israel sagt att man vill skapa en buffertzon på den libanesiska sidan, något som Times of Israel rapporterat om tidigare.
– Det innebär att de vill avfolka en så stor del av södra Libanon som möjligt, så att det inte finns någon där som kan skjuta mot dem. I ljuset av den typen av uttalanden blir ambitioner om ”precision” lite ihåligt. Då handlar det inte om att man ska ge den libanesiska civilbefolkningen förtroende om att få stanna kvar om de har ”rent mjöl i påsen”.
Parsi säger att den uttalade israeliska strategin är att öka sitt bombardemang så till den grad att andra ska sluta slåss, en slags de-eskalering genom eskalering.
– För att uttrycka det milt är en inte särskild trovärdig avsikt och den idén är väldigt långsökt. Idén om att man genom militärmakt kan åstadkomma en långsiktig balans till sin egen fördel. Det finns ingenting i den historiska erfarenheten som visar på att det kommer att fungera, säger Rouzbeh Parsi.
Markinvasion – ett stort uppåt-kliv på våldstrappan
En annan fråga som många ställer sig är om konflikten kan komma att eskalera så till den grad att Israel beslutar sig för att genomföra en markinvasion. Rouzbeh Parsi ser det som ett möjligt nästa steg, men säger att det också kommer att innebära större risker för Israel.
Anders Ekholm menar att det är något som Israel i första hand kommer att försöka undvika.
– En markinvasion är inget som israelerna vill. Det smakar dåligt sedan förra gången, år 2006 när man senast gav sig på det. Till skillnad från 2006 är man däremot både väl förberedd och vältränad.
Inom militära sammanhang pratas det ofta om våldstrappan, där man vill försöka ta så små steg uppåt för att alltid ha något mer att spela ut. En markinvasion beskriver Ekholm som ett ordentligt kliv uppåt.
– Man kommer nog skruva upp värmen många steg till innan det blir aktuellt. Det är ett kort som är väldigt svårt att ta tillbaka när man väl har lagt det.
Anders Ekholm menar att risken också är stor att IDF skulle köra fast då Hizbollah agerar som en så kallad ”försvinnande motståndare” som är invävd i det civila samhället.
– De är oerhört svåra att bekämpa utan att ådra sig eller ställa till med tragedier. Det vet man inte minst sedan Gaza.
LÄS MER:Dödstalen stiger i Libanon– sjukhus och vägar överbelastade
LÄS MER:EU:s utrikeschef om situationen i Mellanöstern: Ser ut som ett krig
LÄS MER:Stormakterna varnar: Risk för krig i hela Mellanöstern
LÄS MER:Så ser de militära styrkeförhållandena i Mellanöstern ut
