För varje medalj som tas och varje kapitel som skrivs fylls jag av vemod och insikten att vi är halvvägs – slutet på festen börjar torna upp. Och jag är inte bra på att säga hej då.
Jag vill att galna fransmän i all evighet stampar sönder läktare i en handbollshall efter att simstjärnan Léon Marchand tagit guld en knapp mil bort. Jag vill att entertainers ska lära publik vid Eiffeltornet hur man beter sig på en beachvolley-läktare när Jonathan Hellvig gör en monsterblock. Jag vill att Scottie Scheffler och Rory McIlroy för alltid står framför mig, glada och förvånade över hur många kameror som kan gå av på ett och samma ställe samtidigt.
Jag vill inte åka hem. Jag vill inte säga hej då – så länge jag kan minnas har det varit så.
Det ikoniska datumet
Sommaren 2010 satt jag i familjens gillestuga på mammas gata när allt hade skitit sig för Ghana, vuvuzelerna tystnat och Andres Iniesta hyllat sin avlidne vän Dani Jarque efter att ha blivit guldhjälte för Spanien i fotbolls-VM.
Jag stirrade tomt ut genom fönstret när tv:n var svart och undrade om det någonsin skulle finnas något som skulle fylla tomrummet.
Så... Hur ska jag må nästa söndag? När mitt livs största upplevelse är över.
Nu har det blivit den 4 augusti. Ett ikoniskt OS-datum efter att namn som Fanny Blankers-Koen, Jesse Owens och Jessica Ennis skördat framgångar som skrivit in dem i historieböckerna.
I dag har en kille från Eslöv, eller två förresten, chansen att ansluta till denna celebra skara.
Olausson: Han är vår allas pingisking
I dag har Eslövs kommun bjudit in till fest i Blomsterbergshallen för att invånarna ska kunna följa Ludvig Åberg men framför allt Truls Möregårdh på en storbildsskärm. Jag vet inte om det serveras smörgåstårta med en svensk flagga på papptallrik, men jag hoppas det. Det vore klädsamt.
Men Truls är inte bara Eslövs pingisking – han är vår allas pingisking.
Jag vet att det är mycket kvar av OS när matchen mellan Möregårdh och Fan Zhendong är över. Men det känns inte bättre för det! Avslutningen på Stade de France närmar sig – det är känslan.
Så låt den här finalen gå till sju set. Låt oss få se din Brysselsteg-liknande segergest och få oss att bevaka din Eriksgata när du kommer hem. Men innan dess, snälla Truls, plåga mig. Så länge du bara kan.
LÄS MER:Nu har vi ett crescendo att vänta
