Tas antisemitismen på allvar i Sverige? Jag sitter på regeringens symposium mot antisemitism och tänker på de skilda världarna som har uppstått i offentligheten; i civilsamhället, i medierna och i politiken.
Samtidigt som Segerstedtinstitutet på symposiet presenterar rapporten ”Antisemitismen i Sverige efter den 7 oktober” – som visar att det har skett en skyhög ökning – och person efter person från podiet vittnar om en utbredd okunskap om vad antisemitism är och företrädare för judiska organisationer vädrar besvikelse över hur lite det antirasistiska civilsamhället slutit upp för dem, så går mina tankar till hur Vänsterpartiet i Malmö hanterade att deras vice ordförande Orwa Kadoura fick avgå.
”Orwa är en varm person som månar om alla människors välbefinnande”, meddelar V i Malmö på sin hemsida om politikern som spred antisemitism och terrorhyllningar (20/9). När V:s partisekreterare Aron Etzler förklarar för Judisk Krönika: ”Vi ser på antisemitism […] som något skadligt och farligt som förpestar livet för många människor”, så anser Malmösektionen att deras vice ordförande ”motarbetats av partiet centralt”. Och att medierna egentligen struntar i antisemitism och har en islamofobisk agenda.
Men det här är ett mycket större problem än en intern fejd inom Vänsterpartiet.
De tolv månaderna har inte bjudit på insikter och lärdomar, utan muterad antisemitism och feghet.
Som vittnesmål under symposiet och den nya rapporten visar, är det inte bara partister som blir påkomna med antisemitism – eller inte förstår vad antisemitism är. Med en vecka kvar till årsdagen av 7 oktober har utvecklingen i Sverige inte blivit bättre. Tvärtom. De tolv månaderna har inte bjudit på insikter och lärdomar, utan muterad antisemitism och feghet.
Jag ville länge tro att vi såg olycksfall i arbetet. En fartblind aktivism som uppstått i skenet av fasansfulla vittnesmål och bilder från ett krig. Men är nu osäker på om det finns spärrar inom Palestinarörelsen och aktivismen, att folk larmar om de ser något ”problematiskt”. Om man slätar över Kadouras antisemitism nu, säger man ifrån nästa gång?
Redan i vintras, när organisatörerna till en Palestinademonstration på Förintelsens minnesdag ställde sig utanför Stockholms synagoga för att skrika på överlevande att de var barnamördare, så var dessa demonstranter så övertygade om lämpligheten i detta att de la ut filmerna i sina sociala medier.
Har det blivit bättre sedan dess med förståelsen av hur Förintelsen relativiseras? Av sammanblandningen mellan Israelkritik och antisemitism? På symposiet förklarar forskare hur antisemitismen får ”antisionistisk” skrud. En organisation som förmedlar föreläsningar om Förintelsen berättar hur lärare efter 7 oktober avbokar dem. ”Det är inte läge nu”.
Jag har aldrig upplevt ett konstigare år som antirasistisk skribent.
Vad innebär sådant? Häromveckan publicerade Sydsvenskan ett av Inas Hamdans gräv (9/22). Nu synade journalisten bojkottrörelsens argument. Att det skulle finnas antisemitism i denna viftas bort från aktivister som menar att sådant är försök att misstänkliggöra legitim Israelkritik. Det visar sig att det inte krävdes mer än att klicka på några hemsidor för att ta reda på att en kaffekedja bojkottas för att de stödjer ”forskning om orsakerna och konsekvenserna av Förintelsen, bekämpa antisemitism, skydda minoriteter och stärka social sammanhållning och demokratisk samexistens”.
Men de som bojkottar menar att kaffekedjans arbete är ”sionism” och ”varumärket stödjer den israeliska ockupationen”.
Kanske att offentligheten kunde behöva förstå hur sådant påverkar antisemitismen, hur svenska judar mår? Inte om man frågar våra största medier. Efter att jag nyligen skrivit om en antirasism som ignorerar judar fick jag ett intressant mejl (Expressen 18/9). Personen som skrev ansvarar för distributionen av en ny lärobok om antisemitism. Hen ville berätta att efter kontakt med stora medier hade alla tackat nej till recensionsexemplar.
För att förstå hur antisemitismen i dag förvanskas räcker det annars att slå upp Nordens största dagstidning. Där inte bara förminskade Jan Guillou i en kolumn kunskap från Svenska kommittén mot antisemitism (Aftonbladet 22/9). I syfte att friskriva Orwa Kadoura påstod Guillou att den så kallade blodsmyten inom antisemitism ”aldrig har haft någon relevans” i ”arabvärlden” för att den har rötter i europeisk medeltid. Men raka motsatsen är sann: Antisemitismen är en global konspirationsteori som nyttjar det som passar, och blodsmyten har i modern tid spridits flitigare i ”arabvärlden” – inte minst via statliga medier – än i Europa.
Hojta och larma. Annars kommer denna svulst att växa och normaliseras.
Jag har aldrig upplevt ett konstigare år som antirasistisk skribent. Där det förr varit självklart för kultursidor och skribenter att markera när minoriteter utsätts har det blivit obehagligt tyst. Uppmärksamhet av antisemitism följs av trakasserier, av att kallas för nazist och Gulag-vakt. Skribenter och akademiker som upplever att deras perspektiv går emot konsensus, oavsett politisk fåra, hör rådvilla av sig. Vi för samtal inte bara om en obekväm polarisering i våra kommentarsfält, utan hur kymigt det har blivit att röra sig i den sektor som är vårt arbetsfält. Är det inte tysta blickar och utfrysning på mingel, är det berättelser om vilka epitet man kallas i andra sammanhang. Och ”välmenande” kommentarer i stil med ”har du inte skrivit lite väl mycket om detta?”.
Något som märkligt nog aldrig hände när det var Sverigedemokraters rasism man skrev om.
Inte för att utvecklingen där är bättre. Det finns en elefant i rummet när Ulf Kristersson inleder symposiet med att yvas med att hans regering redan före 7 oktober tog antisemitism på allvar. Tidöavtalet innebar att luta sig mot ett parti grundat av nazister. Ett parti skakat av rasistiska skandaler. Hur bra jag än upplever att ett symposium som sätter fingret på det senaste årets förvärrade antisemitism är, går det inte att vifta bort vad som sker om man gör Sverigedemokraterna – med deras bakgrund och åsikter – rumsrena. Som en påminnelse stod socialminister Jakob Forssmed på podiet. Nyligen uppläxad av sitt parti Kristdemokraterna för att han kritiserat de islamofoba bilder Richard Jomshof spridit.
Visst har antisemitism blivit ett politiskt slagträ
Visst har antisemitism blivit ett politiskt slagträ. Men det räcker inte som förklaring till vad representanter för skolor och de som arbetar mot extremism sa på symposiet: Att kunskapen om antisemitismens rötter, förändring och dess uttryck i dag är för låg. Få förstår att den nu är ett konstant bakgrundsbrus. Det krävs närmast högerextrema våldsdåd mot judar för att få reaktioner. Det är underligt, eftersom lektionen om rasism i Sverige det senaste decenniet annars så tydligt gjort klart att denna har strukturella drag och att det inte bara är en fråga om några skinnskallar.
En ytterligare förklaring till tystnaden – liksom till att tona ner eller sprida villfarelser om antisemitism – är antagandet att om man pekar på antisemitismens natur i dag, om man tar även judars otrygghet på allvar, då väljer man sida i Israel-Palestinakonflikten.
Givet hur de få som uppmärksammar antisemitismen sedan 7 oktober behandlas av alla från riksdagspartiers lokala sektioner till aktivister och kollegor i akademi och medier är det kanske inte så förvånande att den slutsatsen dras. Att man drar öronen åt sig.
Men lärdomen – att antisemitism inte tas på allvar, att avslöjanden motarbetas och att det inte finns spärrar inom politiken eller aktivismen – är att man oavsett pris och rädslor för att välja sida måste förkovra sig och peka ut den.
Hojta och larma. Annars kommer denna svulst att växa och normaliseras.
Läs mer från Hynek Pallas:
LÄS MER:Varför bryr vi oss inte om att människor svälter ihjäl?
LÄS MER:Varför skonade kultureliten ”Hitlers favoritregissör”?
LÄS MER:Vänstern tycks inte veta var antisionismen kommer ifrån
LÄS MER:KD måste göra upp med sin antisemitiska historia
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
