Den svenska pingistraditionen är till stora delar något vackert. Den har gjort så att nästan alla vet hur ett racket ser ut under gummit.
Om du inte har haft en sårig konflikt om vem det är som ska spela med racket som, i stället för rött, är gult och knottrigt på ena sidan så har du inte levt.
Traditionen har gjort Sverige till ett land som kan, mot exakt alla odds, bråka med Kina i hagen. Den har gjort så att ett land med föreningsdemokrati kan få fram en skånsk smålänning som kan besegra en världsetta som är sprungen ur ett system där man skeppar iväg 12-åringar 100 mil hemifrån för att förädla dem i ett kinesiskt pingiscentrum.
Men så har den även gjort så att något slagit slint i det svenska pingisfolket, kanske främst på den manliga sidan.
För lite mindre än ett år sedan berättade Truls Möregårdh i Bianca Ingrossos talk show att han har tröttnat på att grabbar utmanar honom, i full övertygelse om att de har en chans.
Detta sa Truls innan han tog två OS-silver och stod för en av de främsta bragderna i svensk OS-historia.
Nu tänker man att det kanske har lugnat sig, att det svenska manliga släktet har insett att de absolut inte har en chans mot Truls. Oavsett hur många rundpingis-segrar de har tagit mot semi- till helfulla människor på valfri krog med fritidsgårdsambitioner.
Men så är det inte, det har bara blivit värre. Nu ska även svenska programledare ställa sig bredbent på andra sidan bordet för att ta emot en serve från Truls.
I Fyrans Nyhetsmorgon skulle Anders Pihlblad och Rania Shemoun Olsson se om Truls ”har en chans, nu när vi är två mot en” och i Morgonstudion skulle Ted Wigren se ”Hur svårt kan det vara att ta en sån där serve?”
Det är en ganska magstark ingång i ett ganska intetsägande segment tillsammans med en tvåfaldig OS-silvermedaljör.
Till att börja med skruvar stjärnorna pingisbollen så överjävligt att den snurrar omkring 180 varv per sekund. Vilket är ungefär samma rotation som Kjell ”Hammaren” Johansson (må han vila i frid) har i graven varje gång någon frågar sig hur svårt det ska vara.
För det andra är det otroligt ointressant att se någon som inte är bra på något möta någon som verkligen är bra på något, eftersom utfallet går att räkna ut med arslet och en krita.
Jag lider med Truls om det här ska bli hans öde nu. Att han inte kommer kunna vistas vid ett pingisbord som inte är på okänd ort utan att skjortor ska kavlas upp, öl ska hållas eller löjliga segment arrangeras.
Så får det inte bli, vår tradition är för stolt för att vi ska leka okunniga och drabbas av vanföreställningen att pingis är en sport som varje av kvinna född man är satt till jorden för att spela.
Om nu ytterligare en svensk morgonprogramledare ska utmana Truls i direktsändning kan hen väl lika gärna överväga att testa att blockera ett Kenneth Kennholt-slagskott.
Hur ont kan det göra?
LÄS MER:Truls Möregårdh om festplanerna och hyllningarna
LÄS MER:Sverige tar OS-silver – lyckades inte besegra Kina
LÄS MER:Efter Truls Möregårdhs succé – hög efterfrågan på hans pingisracket
LÄS MER:Se Anders Ylanders bästa bilder från OS
LÄS MER:Alla svenska OS-medaljer i Paris 2024
