”De hade trott dig om du tagit med mig till skolan – om jag hade ett nummer tatuerat på min arm och suttit i Auschwitz”.
Varje gång jag öppnar en ny bok om Förintelsen undrar jag varför. Kan jag verkligen bli överraskad och förfärad, lära mig något nytt? Oftast får jag mina aningar bekräftade.
När motsatsen sker är det en reva i tillvaron. Som Chris Heaths ögonöppnande och genomvidriga ”No road leading back: An improbable escape from the Nazis and the tangled way we tell the story of the Holocaust”. (Ja, samme Heath som har skrivit bästsäljare om Pet Shop Boys och Robin Williams). Utgångspunkten är massmorden i litauiska Paneriai, där 70 000 judar sköts ihjäl av nazister och deras lokala hantlangare.
Judiska slavarbetare fick gräva upp gravarna. De hittade vänner och familj bland de ruttnande liken – deras barn hade inte skjutits utan begravts levande eller fått huvudet mosat. Sedan fick de bränna kropparna på enorma bål. (Nazisterna förbjöd dock ord som förde tanken till människor: Slavarna skulle kalla dem för ”figurer”). 1944 flydde några slavarbetare genom en tunnel som de hade grävt med fingrar och matskedar.
Handuppräckning alla som kände till detta.
Ingen? Man kunde tro att händelser som denna, där några få mot alla odds och på ett dramatiskt vis överlever Förintelsens värsta hemskheter, är sådant som fiktionsmakare dammsugit historien efter. Så är det inte. När jag för 20 år sedan föreläste hos organisationen Yahad -In Unum som lokaliserar massgravar i Ukraina, Belarus och Baltikum – det som kallas för Holocaust by bullets – var det svårt att hitta en spelfilm som passade. Alla handlade om dödsläger. Inte om den miljon judar som sköts innan lägren ens öppnat.
När jag denna höst förbereder en föreläsning om Förintelsen i film och tv är det inte bättre. Varken kritikerhyllade ”The zone of interest” eller Harlequin-romansen i tv-serien ”Tatueraren i Auschwitz” har rört sig en millimeter från den populärkulturella spelplan som ”Schindler’s list” etablerade 1993.
Vår föreställning om Förintelsen hålls gisslan av det ofattbara i att nazisterna skapade en industriell mordfabrik
Varför? Vår föreställning om Förintelsen hålls gisslan av det ofattbara i att nazisterna skapade en industriell mordfabrik. Den här krönikans inledningscitat kommer från en av dem som flydde Paneriai. Hans son berättar faderns historia för sin skolklass i Florida. Fröken frågar hur många som tror på den. Två räcker upp handen.
Kulornas Förintelse – där scener som de i Paneriai upprepades under flera års tid – ägde även rum på fel plats. Effektiviteten med vilken detta begravdes i öst, hur offer berövades sin judiska identitet och vittnen behandlades, är svår att förstå men ger en förklaring till tystnad, okunskap och politik som följt. Som när en judisk anti-fascistisk kommitté i Sovjet förbereder vittnesmål från Paneriai. Moskva stoppar boken för att den har fokus på ”judiska öden” vilket är ”borgerlig nationalism”. Tretton av kommitténs medlemmar avrättas.
Jag stöter på allt detta själv när jag lyfter på stenen i min släkt som alltid bara har hetat ”Förintelsen”. Upptäcker mordplatser jag aldrig har hört talas om. Gasbilarna i Minsk som kallades för Själadräpare. Vargarna i Belarus skogar som livnärde sig på massgravarna. Tills nazisterna grävde upp även dessa och brände offren.
Kanske ska detta läggas till varför vi vet så lite: Vittnesmålen, liksom de i Heaths bok, är värre än något jag tidigare har läst. Men kommer därför närmare hur just judar avhumaniserades och vad det resulterade i.
Nästa år är det åtta decennier sedan koncentrationslägren öppnades. Ändå kan Förintelsen relativiseras och offren berövas sin identitet eller angripas på grund av den. Det är onekligen på sin plats att börja ställa frågor om varför vi har glömt så mycket mer än vi minns – och berättar.
Läs mer från Hynek Pallas:
LÄS MER:Jag har aldrig upplevt ett konstigare år som antirasist
LÄS MER:Varför bryr vi oss inte om att människor svälter ihjäl?
LÄS MER:Varför skonade kultureliten ”Hitlers favoritregissör”?
LÄS MER:Vänstern tycks inte veta var antisionismen kommer ifrån
LÄS MER:Rasismen är invävd i det engelska samhället
LÄS MER:KD måste göra upp med sin antisemitiska historia
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
